Söndagarna Med Stina Wollter

"Att stå bredvid. Där har jag stått. Försökt nå in, balanserat på eggen mellan frustration och längtan att kunna hjälpa till." Stina Wollter Söndagens gäst heter Jenny och ska vara med och berätta om hur det är att stå bredvid och finnas nära någon som har det svårt. Jenny tycker att det absolut viktigaste man kan göra som anhörig är att lyssna. Att våga lyssna utan att döma. Att finnas där. Att inte dra sig undan bara för att man inte sitter inne med en fantastisk lösning som får problemet att vips, försvinna. Jenny vet hur det är att vara där, på botten, oavsett skälet till att man hamnar där. Och det gör att hon inte är rädd för starka känslor eller extrema situationer. Just därför kanske, kunde hon möta en medmänniska i yttersta nöd. Tillit, förtroende, trygghet och närvaro har varit Jennys ledord.  Detta anhörigskap har lett till en smärtsam insyn för Jenny i något som det talas mer och mer om men som troligtvis ändå gömmer enorma mörkertal; våld i nära relationer.  Hör Stina och Jennys samtal kl 22-23

"Att segla tillsammans. Att sätta segel, kryssa, lägga till och från. Rida ut stormar och stiltjen. Som en riktigt djup relation." Stina Wollter Det finns ett särskilt skepp som betyder mycket för söndagens gäst Soraya Tohidi. Ombord på Ostindienfararen Götheborg rinner titlarna bort och det spelar ingen roll om du är advokat eller f.d. långtidssjukskriven det som spelar roll är hur engagerad du är och om du är villig att hugga i. Det här tilltalar den tidigare landkrabban Soraya, som i och för sig alltid har älskat vatten. För henne fungerar skeppslivet som en inspirerande plats som uppmuntrar till inlärning och utveckling vilket har förändrat hennes inställning till både arbete och studier. Nu läser hon till arkitekt och vill bygga hållbara lösningar. Hör Stina och Sorayas samtal på söndag kl 22-23 om hur prestation, krav och kritik påverkar oss människor enligt Soraya. Och om att våga försöka ge sig på något nytt oavsett ålder och andra förutsättningar. Samt om att vi alla är en liten del i något m

"Kreativitet är inget som plötsligt bara växer fram från ingenstans. Den är beroende av en tillåtande mylla som vi alla kan vara gödslare till. Vi behöver skaparskogen mer än någonsin." Stina Wollter Söndagens gäst Olle Hedstrand har väldigt många idéer, bl a på hur han vill förändra världen. Men när folk frågar hur han ska tjäna pengar på sina idéer har han ofta inget svar – för det är inte det som är drivkraften. Det är hållbarheten som är det viktiga och hjärtat som får styra. Olle kan själv se att istället för att specialisera sig på något har han breddat sig ”något enormt”. Sedan knappt 20 år tillbaka driver han ett café i Uppsala där små och stora projekt skissas upp tillsammans med gästerna - men till årsskiftet tar Olle sig själv och sina idéer till Malmö. Om Olle skulle ha gått i skolan idag hade han sannolikt utretts, men ADHD var inget man pratade om när Olle var elev. Nu är han snart 50 år och nöjd. Men det finns såklart många idéer kvar att förverkliga. Hör Stina och Olles samtal kl 22-23

"Vägskälen. Ibland glider man förbi dem. Ibland är det skarpt läge; en fråga om liv och död. Om hur resten av ens liv skall utformas." Stina Wollter Som söndagens gäst Jonna ser det hade hon lika gärna kunnat vara död idag. För det var riktigt illa när hon var som mest nere i missbruket, och hon har överlevt flera överdoser. Länge var hon den "Duktiga flickan", klarade av att sköta skolan och såg på ytan ut att ha ett ganska fungerande liv. Att hon överlevde blev en vändpunkt för Jonna. Idag har hon en skyldighet att leva livet fullt ut, tycker hon. Och tack vare metadonbehandling lever hon nu också sin dröm; läser till socionom, har en pojkvän och därtill vårdnaden om ett antal katter. Katter som ingen annan brydde sig om. Katter som också har spelat en stor roll för hennes drogfrihet.  Jonna tycker nämligen att det är mer givande att ta hand om andra, än att ta hand om sig själv. Men för katternas skull, som är beroende av henne, måste hon ta ansvar för sig själv också.Lyssna på Stina och Jonnas samtal

Det sägs att vi är skapta för att vara snälla. Vad händer då med oss när vi skapar en värld där snällheten ofta måste tryckas tillbaka? Stina Wollter Söndagens gäst kl 22-23 är inte mannen som vänder sig till någon högre makt. Numera heter hans tro helt enkelt snällhet och att hjälpa andra när han gör det blir han nöjd med sig själv. Han heter Shahrokh Rahmani och är idag Uppsalabo men kommer från ett helt annat sammanhang där han har varit fängslad, fick se vad människans mörka sidor kan åstadkomma och gav sig iväg på en lång resa över bergen för att till slut landa på svensk mark. Men resan var inte slut för det. Då började kampen om att få stanna.  Idag är Shahrokh trafikledare för bussar och eftersom han hatar våld gör han allt för att prata sig fram till lösningar oavsett sammanhang. Och han menar att hans tidigare erfarenheter av livet gör att han sällan är rädd när andra kanske är det.Du som lyssnar, vad har du lämnat? Tvingats lämna? Kanske t o m flytt ifrån? Hur återhämtade du dig från ett d

Hängiven. Att ge sig hän. Att ge sig till något så totalt att det blir ens kompass i livet. För vissa verkar det så självklart. Som en ton den hör genom allt brus och som den villigt följer. Stina Söndagens huvudperson Gunilla Flinck satt under en flygel som barn. Hon lyssnade och älskade det hon hörde. Just den flygeln står i dag, 80 år senare, i hennes hem och den spelar hon på och blir ständigt bedårad, betagen, berusad. Om det finns en grundton som lett henne i livet är det en pianoton.Musiken har varit Gunillas ledsagare och fixstjärna och samtidigt inneburit frivilliga offer för henne. Pianomusiken har ackompanjerat hennes livsväg och livsval, både de vemodiga och lyckliga. Hon kallar det inte en karriär utan ett sätt att leva.Hon lever på övertid sedan några år tillbaka, säger hon, p g a en spådom hon fick i Indien. Hör Stinas möte på söndag kl 22-23 med Gunilla som bor utanför Göteborg. Hon berättar om ett liv där hon aldrig har svikit kärleken till den klassiska musiken och då särskilt romanser.Du s

"Jag har ett halsband med texten Jag svär på min mamma. Det påminner mig om det jag svurit göra nytt, annorlunda. Jag gör det, för allt som min mamma inte fick och som mina barn får göra." Stina Söndagens gäst är uppvuxen i England och gick på internatskola från det att han var 7 till 18 år, vilket innebar att han bara träffade sin familj några gånger om året.Från skoltiden minns John Fiske både gemenskap och grupptillhörighet trots att hård disciplin och olika sorters bestraffningar var vanliga. Bestraffningar som även drabbade honom. Samtidigt grodde en tidsanda där allt fler satte sig upp mot - och ifrågasatte - auktoriteter. Så även John. Han lyssnade på Beatles i smyg, busade och var inte beredd att låta sig kuvas men sedan internattiden tappar han inte masken i första taget. Sitt vuxna liv har John tillägnat musiken och teaterns värld.Hör Stina och Johns samtal på söndag ca kl 22-23, efter att hockeymatchen är avgjord. Samtalet kommer att handla om om bl a kreativitet, humor, motstånd, blygsel, präglin

"Jag sitter ihop med min kropp. Den speglar på många sätt mitt jag. Vi är oftast vänner. Jag kan inte föreställa mig känslan av att leva i en kropp som inte känns som min fullt ut." Stina Wollter Han tilldelades könet kvinna vid födseln och hade en lång, förvirrad period då han ställde sig frågan Vem är jag?. Idag har han svaret, som kanske alltid funnits där; han är man, helt enkelt. Hans förhållande till sin kropp är komplicerat jag har hatat den så mycket p g a den inte är jag, men just nu är det bäst hittills, även om han har fysiska påminnelser av ett annat kön.Det är faktiskt inte förhållandet till omgivningen som är jobbigast tycker Charlie utan att komma ut inför sig själv. Hör Stina och Charlies samtal söndag kl 22-23 om öppenhet, om fördomar, om hans syn på tro och sig själv.  Du som lyssnar, hur har ditt förhållande till dig själv förändrats över tid? Eller har svaret på frågan vem är jag? alltid varit detsamma? Är du en av dem som tror att en människa aldrig blir klar? Passar ditt yrkesval

"Det skapande rummet är inget stängt rum. Du kliver in, upprättar kontakt till vad du än behöver och trots att det kanske finns väggar, öppnar det sig i oändlighet. O, lycka att stiga in!" Stina Söndagens gäst, Ewa J Sundberg, har upplevt begränsningar och instängdhet i sitt liv. Det fanns en tid då hon kände att något alltid kunde bli bättre, finare, renare. I den stränga religiösa miljön hon en gång levde i fanns en dubbelhet; både bestraffningar men också humor och innerlighet. En dag var hon ändå tvungen att bryta upp för att kunna leva ett eget liv, sannare mot den som hon var och är; en konstnärssjäl.Längtan efter att skapa blev också vägen till frihet, kärlek och till och med lycka.Ewa J Sundberg är numera pensionär men fortsätter att skapa och håller kurser i Vedic Art som handlar om att rikta kraft och uppmärksamhet inåt och våga vara sig själv i sin fulla potential. Hon är också kvinnan som vågar göra beställningar till universum och får leveranser. Hör Stina och Ewas samtal söndag kl 22-23.Du som

"Det går inte att trolla bort det som gjort ont i livet. Ärren finns. Men jag kan rita blommor runt dom. Och få syn på andras." Stina Wollter Den första söndagsgästen efter sommaruppehållet heter Nicole. Idag är hon den hon skulle ha behövt möta som barn när hon själv hade kontakt med socialtjänsten. Hon ser sig som ett maskrosbarn och hade tidigt bilden av att hon skulle bli den som sitter på andra sidan bordet. Som socionom vill hon hitta lösningar och nå fram - vare sig hon möter klienter i verkligheten eller i den digitala världen.Nicole tycker själv att hon rymmer en slags dubbelhet; svag och osjälvständig men samtidigt stark och driftig. Hör Stina och Nicoles samtal kl 22-23 om vad det kan betyda för en människa att skriva, om sårbarhet och mod, om hur svårt det kan vara att våga visa känslor och om vem Nicole vill vara för de unga hon jobbar med.Ring in till programmet! Stina vill gärna höra din röst! Vad är mod för dig? Hur visar du eller döljer din sårbarhet och vad för det med sig? Vem eller vilke

"Det finns en veranda som jag älskar. När jag sitter på den känns det som om jag äger hela min värld; både den inre och yttre. Utsikt och insikt. Avstånd och närhet i samma andetag." Stina Wollter På den uppländska slätten precis i början av maj när skott och knoppar spränger och brister, hittar man Gun Andrén strosandes, nypandes, pysslandes och tassandes på gångarna i sin trädgård och kanske vid en vackert uppdukad fikastund i det lusthus hon byggt tillsammans med sin man och sina barn. Lusthuset är trädgårdens centrala punkt och är bärare av historia, skönhet och skavanker, vilket skapar rum för nära samtal, menar Gun. Hon har alltid varit intresserad av att fotografera och till slut blev den en bok om lusthusets tillblivelse eftersom hon vill nå ut med budskapet att det inte behöver kosta skjortan eller vara perfekt. Du kan också bygga ett!  Gun är gymnasieläraren som valt att regelbundet arbeta deltid - vilket förvisso inte gjort henne förmögen - men ändå rik; på resor, hjärteprojekt, dans och goda

"Det som i mig är planterat från mina föräldrar - hur yttrar det sig? Och mina mor- och farföräldrar; från så extremt olika miljöer Hur har deras liv format mig? En hel del tror jag." Stina Wollter Söndagens gäst Ingvar Thörn menar att det var hans föräldrar och den generationen som byggde det nya Sverige - det välfärdssamhälle som han själv växte upp i. Ingvars pappa började som dräng och eldare och slutade som vagnmästare. Drivkraften var viljan att få det bättre än tidigare generationer.  "Behovet att lära sig måste ha varit enormt," säger Ingvar som fick ta studentexamen vilket var något stort och viktigt. Av pappan, född 1892, fick Ingvar med sig en känsla för rättvisa och ärlighet. Böcker och bildning var viktigt i hemmet i den nybyggda HSB-lägenheten på yttre Kungsholmen där innergården var en skyddad lekplats för barnen. En av lekkamraterna på gården blev Ingvars bäste vän genom livet. I Ingvars sällskap gör Stina på söndag 1 maj kl 22.05-23.00 en tidsresa som handlar om arv och miljö och värderin

Värre än att inte se är detta att inte bli sedd skrev Kent Andersson och jag håller med. Kan vi inte bara enas om att försöka bli seende, lyssnande, människor? Alltså på riktigt? Stina Wollter Söndagens gäst Mia Welander är läraren som vill se sina elever. Just nu är hon teaterstudent och hon betraktar det som en förmån att få sätta sig in i en annan människas synsätt så som man gör i karaktärsarbete, vilket för Mia bidrar till en ökad förståelse av hur andra tänker.Mia eftersträvar att försöka förstå hur andra har det och skulle önska att andra gjorde detsamma inför hennes livserfarenheter. Det är därför hon vill prata om funkofobi, som enligt Mia t ex kan handla om när alla ens vänner drar iväg uppför en trappa och inte inser att man inte kunde följa efter.Mia är tacksam över att det finns ett ord för det hon har upplevt så många gånger. Och hon vill prata om det just därför att många människor inte ens har hört talas om funkofobi.Hör Stina och Mias samtal kl 22.05-23.00 om rädsla och förutfattade meningar

Jag tror att väldigt många människor inte har förstått hur mycket de skulle kunna betyda för andra. Det handlar inte om att förflytta några berg. Det kan handla om ett leende. Stina Som han ser det möter han hela världen varje dag i sitt arbete som busschaufför och det är därför den bästa platsen att vara på. Han är en hyllad busschaufför, Amos Makajula och har t o m en egen fanclub.   Sina grundläggande värderingar om alla människors lika värde fick han med modersmjölken. Det är så enkla saker som respekt och ett leende som vi alla behöver, för att världen ska bli en bättre plats att leva på. Och insikten om att vi är beroende av varandra.- Det är inte jag som är viktigast, vi är här tillsammans, säger småbarnspappan som också är författare, musikutövare och pastor. Hör söndagens samtal med Stina och Amos kl 22.05-23.00. För honom är det självklart att hjälpa andra och dela med sig så gott han kan och därför har han med sin fru ett projekt att stötta gatubarn i Tanzania i syfte att ge dem hopp om en ljus

Min nyfikenhet är kanske det jag är gladast över med mig själv. Jag är den som glatt går vilse i gränder, gärna bläddrar i andras album och som får den allra buttraste att berätta om sitt liv. Stina Nyfikenhet är Ulf Sandströms ständiga följeslagare och drivkraft. Som barn flyttade han runt mycket och efter några flyttar började han se mönster i vem som var vem i varje ny klass. Han ser sig själv som en kameleont och menar att man för att ta in ett nytt språk, ändrar lite på vem man är.Man kan sätta många titlar på söndagens gäst Ulf; hypnotisör, musiker och föreläsare bland annat. Själv tycker han att titlar är begränsande, för de stänger ute så mycket annat. Börjar du kalla en tegelsten för en tegelsten blir det plötsligt svårt att se den som något annat. Han ser det som att han har upplevt mycket i livet och försöker att få ihop delarna.Redan som 15-åring började han turnera som musiker men han har aldrig varit främmande för att lära sig nya metoder och tekniker. Vad gäller hypnos skulle han vilja avmysti

"Att be om hjälp. Att be om stöd angående sitt eget barn. Jag gjorde det - till slut. Den inre tröskeln var skyhög innan men efter... Något nytt kunde gro och det var det vi båda behövde." Stina Dagen efter FN:s Internationella Autismdag, uppmärksammar vi, tillsammans med Maud Deckmar och Jenny Jejlid, den neuropsykiatriska funktionsnedsättning som autism innebär. För 40 år sedan gick Maud med magen i vädret och var förväntansfull inför livet som mamma. Och det blev på ett helt annat sätt än hon hade väntat sig. För Fred var ett speciellt barn, som Maud hela vägen alltid älskat och fortsätter att älska. Många gånger var det svårt, för Fred har inget talat språk, for runt och rev ner tavlor, grävde i blomkrukor, kunde få väldiga raseriutbrott, var rädd för höga ljud och detta påverkade hur livet och umgänget formades.  Så kom det andra barnet, dottern Jenny, som växte upp mitt i den tillvaro som på många sätt präglades av Fred. "Fred har alltid funnits" - är de första orden i Jennys bok om sin bror. Både

"Då jag var 16 år jobbade jag som tidningsbud och i grovdisken i SKF:s personalmatsal i Göteborg. Det var på många sätt en tung tid men jag hade ett mål: Konstskolan. Det räckte som halmstrå." Stina Söndagens gäst Elin har funderat en hel del på vad det innebär att vara vuxen och huruvida hon är det själv. Ibland känner hon sig mycket äldre än sina snart 16 år - som att hon tänker som en vuxen fast hon är tonåring - ibland känner hon sig som den där siffran åldersmässigt och ibland som ett barn.Elin har trots sina unga år erfarenhet av att vara utanför och av att ses som annorlunda, men hon ser det som en styrka att hon har tagit sig igenom sina svårigheter själv och inte har några hämndkänslor alls. Hon drömmer om mycket, Elin, som att bli stadsminister och att skriva åtminstone en bok. Hör Stina och Elins samtal kl 22.05-23.00 om medvind och motstånd, om att vara i ofas med sin omgivning, om hennes förväntningar på vuxenvärlden och om varför hon önskar att vuxna vore bättre på att lyssna.Du som lyssnar,

Alla galna tunnor jag suttit i! Med skit som fastnat här och där. Numera har jag en reningsceremoni efteråt - för att inte hamna i samma tunna igen. För om jag får välja tar jag hellre en ny. Stina Söndagens gäst Jim ser livet som ett konstprojekt, vilket innebär att han medvetet har låtit sig följa sina impulser, för att på så sätt kunna måla livets tavla med starkare färger. För även om något går fel så är det en färg, en känsla, en lärdom att minnas.  Som vuxen har hans hunger på livet lett till att han tappade greppet om tillvaron, men nu är han på en plats där det råder någon slags ordning. På twitter kallar sig Jim för @skogsdekadens och för honom betyder både natur och historia oerhört mycket. I naturen finner han sitt lugn, i historien speglas framtiden. Vid sidan av sina universitetsstudier är han också hobbybotanist. Och så har han ett stort behov av att skriva.Hör Stina och Jims samtal på söndag kl 22.05-23.00 om att hamna fel men ändå rätt, om synen på tid och ålder och om vart längtan efter a

"Att stå för att ens livsval och vägar inte alltid stämmer överens med andras förväntningar och idéer, att följa den ton som sjunger för just en själv. Att forma livet kring ens egen kärna." Stina Stina har träffat Pernilla Trygg ombord på en K-märkt dam, som ligger på Gothenius varv i Göteborg. M/S Stockholm af Göteborg tar henne till favoritplatsen Svalbard som för henne är en fridsam plats utan att vara sorglig och ödslig utan att vara tom. Och tyst på nästan allt annat än fågelskrik. Stina och Pernilla möts bl a i maskinrummet, som mestadels är Pernillas arbetsplats. Hon jobbar även på oljeriggar på olika håll i världen och har t o m haft en period då hon veckopendlade till Korea. Hon som skulle bli stridspilot och inte alls hade föreställt sig ett liv på sjön som resten av sin familj, hamnade där ändå till slut efter en fyraårig högskoleutbildning. Ombord har hon utvecklat vad hon kallar ett expanderande tålamod. Pernilla har försökt leva mer "som alla andra" för att hon trodde att det var det hon vi

"Jag står liksom i mitten av livet. På en slags höjd. Spanar ut över världen. Jublet i hela min existens när jag får syn på mina barn på deras livsstigar." Stina Wollter Söndagens gäst Ginette Châtelain visste redan som tonåring att hon ville bli mamma och gärna till flera barn. Hon fick sitt första när hon var 20 år och sitt sista, eller kanske senaste, när hon var knappt 50 år.-Jag är inte rik i pengar räknat men i mina barn, säger Ginette.Hon stötte på en del skepsis och motstånd under sin senaste graviditet, medan hon själv ser sig som välsignad. För henne är styrka att våga falla men att resa sig igen.  Hör Stina och Ginettes samtal på söndag kl 22.05-23.00 om föräldraskap, förhållandet till kroppen, om fördomar, förnuft och känsla.Du som lyssnar, när har du vågat trotsat omgivningens motstånd?Hur ser du på föräldraskap? Har du fått ge upp din barnlängtan? Hur har det påverkat dig?Vad ser du för fördelar med att vara ung respektive äldre som förälder?Vilken kvinna vill du hylla? Ring 018 17 4