Söndagarna Med Stina Wollter

"Kära fötterna mina. Förlåt att jag inte tackat ordentligt för hur ni bär mig genom tid och rum på alla möjliga underlag. Alla skutt, avtramp, steg, danser, tassande och språng. Tack." Stina Wollter Det var ingen självklarhet för Julia Larsson att hon skulle gå i sin farmors fotspår. Hon skulle ju jobba med konst. Men samtidigt var det de möjliga samtalen med kunderna och att jobba med händerna, som drog. Nu arbetar Julia delvis i samma lokaler, på samma äldreboende, som sin högt älskade farmor som gick bort nyligen. Hon säger att det är en ära att få ta hand om de äldres fötter som burit upp deras liv. Och Julia har gjort konst av detta med fötter, för konsten har hon inte släppt, den är närvarande och får näring och inspiration från både yrkeslivet och den egna historien; ursprunget och kontakten med det förflutna. Hör Stina och Julias samtal om hennes förhållande till äldre, om vikten av kravlösa samtal, om kreativitet och om vilka fotspår vi väljer att vandra i. Du som lyssnar, går du på redan upp

"Att byta ut missbruk mot gemenskap, att byta ut självförakt mot självaktning, att resa sig när man varit uträknad; vilken seger!" Stina Wollter Det var ingen plötslig händelse som ledde till att Thomas började missbruka alkohol. Mera som att han hade övat upp en vana att varje dag efter jobbet skulle det vara något att dricka - och det blev inte bättre av att en parrelation tog slut. När han ser bakåt var det i samband med en flytt i nioårsåldern som allt på sätt och vis började med att han i den nya klassen blev en slags "hackekyckling" som han säger. Det blev liksom många bäckar som skapade den flod som ledde till alkoholism och bostadslöshet.Idag önskar Thomas att han hade kunnat säga till sig själv - då att Det här är ingen lösning. Och Du är inte ensam, något han har fått erfara i  gemenskapen inom Anonyma Alkoholister, AA.   Hör Stina och Thomas samtal från referensboendet utanför Göteborg där flyttlådorna står framme eftersom det är ett tillfälligt boende. Ett samtal med Thomas som beskriver sig sj

"Första förlossningen var en mardröm. När jag blev utrullad från förlossningsrummet där jag krystat fram mitt andra barn högg jag tag i barnmorskans rock och ropade; JAG ÄLSKAR DIG!." Stina Wollter Hon har drömt om att bli barnmorska sen hon var barn och nu har hon varit det i hela 20 år. Hon, som möter nytt liv varje dag, skiljer på vad det är att vara "mor" och "mamma". Söndagens gäst efter kl 22 Madeleine Ekenman är en av dem som sätter guldkant på - och skapar innerlighet i - tillvaron som något självklart. Hon känner sig också ofta som en utomjording. Hör Stina och Madeleines samtal om att vara adopterad, om att vara rädd om sig, om generositetens sårbarhet, om olika nyanser av svart och om att mat är kärlek för henne. Hur skapar du oaser i vardagen?Hur minns du din förlossning och din barnmorska?Eller var du den som stod bredvid? Vad var viktigt?Visar du också omtanke genom måltider?Eller har du något annat sätt att visa kärlek på? Vad är en mamma och en mor för dig? Ring 018 - 17 40 20 under sä

"På perrongen på Stockholms tågstation såg jag dem. Människorna på flykt. De var så många och varenda en av dem har lämnat ett helt liv för att få leva." Stina Wollter Vivi har tänkt mycket på det där med vad man får med sig. I flyktväskan. Dels för att hon själv är "född fri" som hon säger, medan hennes föräldrar flydde - och alltid fortsatte frukta - militärjuntan i Chile. Och dels för att Vivi för och ett halvt år sen själv tvingades fly. Fast då från ett brinnande radhus hon bott i med sin familj i sex veckor. Hon är helt övertygad om att det går att skapa nytt. Hör Stina och Vivis samtal om att lämna och släppa taget, att ge och ta emot och om hur hon önskar att vi bemöter andra som flyr. Har du också flytt? Var det en frivillig eller påtvingad flykt? Lämnande du ett land, en relation, en bostad, ett jobb, eller kanske t o m ett helt liv? Vad fick du med dig? Hur var det att börja om? Och vad har du idag som du inte hade då? Ring 018 17 40 20 och berätta, så kan du vara med efter kl 23!

Genom alla mina år och alla mina samtal i radio har jag bl a märkt en viktig sak; jag blir väldigt påverkad av den jag pratar med. Inte bara på insidan även mitt tempo, min volym och ton påverkas. Jag tycker om det. Som att få ett besök som gör en lite ny. Stina Wollter Som uppvuxen i en kristen familj i en amerikansk småstad, var det ganska givet för Christopher Gessner att han skulle förbli där. Att det var där hans liv fanns. Han har heller aldrig sett sig som särskilt äventyrlig, snarare som en trygghetsnarkoman. Så träffar han sitt livs kärlek, bryter upp och byter världsdel. Och får en bild av ett helt annat liv. Nu har de två varit ett par i 37 år och påminner sig själva dagligen om hur mycket de älskar varann. Hör Stina och Christophers samtal kl 22.05-23.00 om ursprungets betydelse, om livet i bild, om språk och skönhet, om kontraster och kärlek och om att leva i en lång parrelation. Du som lyssnar, tror du på evig kärlek? Eller ifrågasätter du tvåsamhet? Vad är en bra relation för dig?

När dödsbudet kom väntade jag middagsgäster. Allt stannade upp. Jag föll. Jag skrek min väns namn. Det ringde på dörren. Gästerna kom in. Jag kastade mig i deras famn. Men Stina, vi har ju bara varit i Afrika! sa dom förvånade. Jag berättade om min väns självmord och maten blev bränd. Hon var borta. Vi skulle inte ses nästa vecka som vi bestämt. Vi skulle aldrig ses mer. Maten smakade salt som av brända tårar. Stina Wollter År 2010 kom den dagen som Nina Höglund hade väntat på och fruktat i nästan hela sitt liv. Dagen då hennes mamma begick självmord.  Sedan dess har hon själv blivit mamma och Nina har bestämt sig hon ska aldrig mörka hur hennes mamma dog. För hon tror att om vi pratade mer öppet om hur det egentligen är med oss, om hur dåligt vi ibland kan må och om psykisk ohälsa, skulle många må bättre för vi skulle förstå att vi inte är ensamma.- Jag kände en samhörighet med mamma som jag inte känt med någon annan någonsin.Det berättar Nina som kan se ett slags förtroende i faktumet att mamman visste

"Om det nu är så att vårt samhälle blivit hårdare så måste det ju betyda att vi också blivit det... Vi är ju samhället?" Stina Wollter Redan när Ulric Jansson var barn, var det en självklarhet att vara "En bajare" d v s ett Hammarbyfan. Och det började oskyldigt med att han var med som vilken åskådare som helst.Men ganska snabbt sällade han sig till de äldre killarna som gillade att slåss. Och det gjorde Ulric med. -Det var kulturen som räddade mig, säger han. Han hade starka kopplingar till litteratur och teater och genom att vara med i SVT:s dokumentärserie "Jordbrobarnen" var han van att se på sig själv utifrån. Nu kan han se på det här i backspegeln, för läget förändrades och Ulric förändrades.Han har bl a jobbat i mer än 15 år med ungdomar i destruktiva miljöer, bland annat med fotbollsrelaterat våld.Hör Stina och Ulrics samtal om kärlek och hat, om att iaktta och delta, om förändringar och motstånd, om att ha idoler och vara en själv. Och om hur han helt otippat mötte kärleken.Du som lyssnar, vad är

Kan jag bara få vara en levande kropp? I exakt den form den nu har. Utan att dömas eller bedömas. Prova den tanken. Stina Wollter Hon publicerar mest bilder på sitt ansikte och sin kropp på sociala mediet instagram. Hon kallar sig skitsnygg och har hur tajta kläder som helst som stramar på platser många andra skulle känt sig obekväma i. Inte Ebba. Eller Babe Ebba som hon kallar sig.  Varför? Vem är hon?Hör Stina och Ebba Nilssons samtal om kropp och kroppsaktivism, tatueringar, selfies, normer, mod och motstånd. Om hur hennes 22-åriga liv utformats och varför hon älskar att bli mer och mer en tant. Du som lyssnar, hur är ditt förhållande till din kropp? Din självbild? Hur har den formats? Vill du ändra bilden av dig själv? Vad står i vägen? Tycker du att vi pratar för mycket eller för lite eller på fel sätt om kroppar? Är du fullt tillfreds men vågar knappt säga det?Ring 018 17 40 20 under sändning, alltså kl 22.05-00.00 söndag 23 augusti när Stinas är idel öra i studion i Uppsala.Eller maila till sond

"Barn är ett folk och de bor i ett främmande land" kan vi sjunga men faktum är att vi bor i samma. Även om vi glömmer bort det. Picasso sa: - Jag vill erövra barnets blick.Barnets storögdhet och syn på... världen är verkligen något åtminstone jag strävar efter att erövra... Tillbaka." Stina Wollter Allt började med att Stina vid ett besök i en kyrka hörde en klar barnröst och blev nyfiken.Hon fick tag på barnet Gustaf Sundmark och de stämde träff en tidig morgon i Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala. Hör Stina och Gustafs samtal söndag 16 augusti kl 22.05-23.00.För Gustaf är historien och då särskilt medeltiden en värld som han genom bilderna får tillgång till och han tycker inte att det är krångligare än ett pussel att förstå hur det kunde vara då. Med Gustaf som guide får Stina lära sig ett och annat om den medeltida kyrkomålaren Albertus Pictor och en hel del annat mellan himmel och jord som man kan klura på när man går runt i en kyrka. Gustafs mamma Stina Fallberg Sundmark, som är teolog och konstvet

"Vem sitter/ står/ ligger/ går bredvid mig på bussen/ i väntrummet/ sjukhussalen eller på trottoaren? Utan att vända mig om vet jag att den är dräktig med lika många skikt och lager, lika mycket historia... och händelser, lika mycket tankar och upplevelser som jag. Oftast passerar vi, osedda för varandra. Men vetskapen om att vi alla är värdefulla käril av liv finns där- bara jag stillar mig en stund." Stina Wollter Hon heter "The MegaBitch" på Twitter och beskriver sig själv som både snäll och arg.Vad är det som gör henne arg? Och snäll på vad sätt då? Hör Stinas samtal söndag 9 augusti kl 22.05-23.00 med Johanna som är kvinna, transkvinna, feminist, grafisk formgivare och mycket annat. Detta är en återutsändning av ett tidigare program och därför kan du inte ringa in. Maila när du vill till sondagsstina@sverigesradio.se Söndagarna med Stina Wollter kommer igång med nya direktsända möten den 23 augusti.

"En sökare finner sitt spår...och hamnar fel.Spåret leder käpprätt åt fanders. Tänk om människor med längtan efter kickar, "något annat" och "något mer" slapp gå omvägen genom missbruk, utanförskap eller... vilsenhet av olika slag.Tänk om livet kunde få vara ett tålmodigt smörgåsbord med många valmöjligheter och varianter uppdukade. Att det gick att smaka sig fram tills man fann sin väg utan att skada sig själv eller sina nära och kära längs vägen." Stina Wollter Han beskriver det som att han levde två liv. Samtidigt. Den ena delen av honom hade ett nära förhållande till idrott och han var simtränare på hög nivå, medan den andra delen av honom trivdes bra i sällskap av alkohol och droger. Till slut gick det inte längre. Han slog i botten och trodde att han hade några veckor kvar att leva.Stina har fått besök i studion av Magnus som idag vill leva ett liv utan lögner. Numera får han kickar av ganska enkla saker, som att titta på stjärnhimlen, meditera eller hugga ved.Hör Stina och Magnus samtal 2 augusti k

Jag hörde en form som viskade där i skogen. Jag hade inte hört den om jag kommit direkt från gatans larm. Men nu kunde jag förnimma den och när jag tog den i min hand viskade den inte längre. Den talade, nästan ropade. Och jag lyssnade och blev lite förändrad. Stina Wollter Vid vägs ände, i ett hus i naturens färger med skogen som en vägg vid tomtkanten lever och skapar Maria Westerberg som också kallar sig Vildhjärta. Här har hon funnit en tillvaro som passar henne, bortom huslig lycka och karriärstegar.Stina åkte och hälsade på och fick stiga in genom en öppning i den där väggen och trädde därmed in i en värld som vid första ögonkastet kanske bara ser ut som en vanlig skog men i Vildhjärtas sällskap plötsligt förvandlas till en befolkad, ja, besjälad plats. I Vildhjärtas fotspår träder gestalter och berättelser fram som har något viktigt att säga nutidsmänniskanom vi stannar upp och lyssnar.Hör Stinas möte med Maria söndag 26 juli kl 22.05-23.00 - Maria som ser sig som en utrotningshotad art. Detta är en

"Jag skulle ju resa ensam i Indien, jag skulle lyssna efter min egen röst, spåra min magkänsla, välja åt vilket håll mina fötter skulle gå. Alldeles själv. Och så en dag, satt de där. Två unga kvinnor jag sett på en yogaklass hamnade vid bordet bredvid mitt på en restaurang. Vad var det för mekanismer som slog till som gjorde att det var självklart att öppna sig för just dem? Hur kunde vi "finna varandra" på bara fem minuter? Tre människor som möts ute i den stora världen börjar prata pang på rödbetan som om vi väntat på varandra; om systerskap, att resa, att finna sin väg." Stina Wollter Amanda Askerstedt och Sandra Åhman heter de kvinnor Stina tillbringade några intensiva timmar med vintern 2013. Det mötet har Stina burit med sig sen dess och vill nu fortsätta samtalet. Från en het strand i Indien till en sval svensk radiostudio; nu träffar hon vännerna igen. Det kom att bli ett tema på Sandra och Amandas gemensamma resa detta med systerskap, eftersom de mötte flera kvinnor längs vägen som de upplevde

Vi går alla omkring med en vinge, en dröm, en längtan, en sång. Tänk om alla våra vingar finge flyga tillsammans en gång!Så om du ser en vinge flaxa över taken ska du inte springahem och bli nervösdu ska bara stanna och begrunda saken och sen tänka:"Där är en som sluppit lös!"  /Ur Kent Anderssons dikt Vingen Söndagens gäst Pär Boman hade tur som föddes 1966. Hade han fötts bara några år tidigare hade han, med allra största sannolikhet hamnat på institution.  Nej, det blev inget instutitionsliv för Pär. Däremot  tre OS-medaljer från New York och Seoul och ett helt vanligt liv med fru och bonusbarn och jobb som IT-projektledare. Genom sin livsresa har Pär blivit tvungen att se möjligheterna istället för problemen och lärt sig den livsviktiga skillnaden mellan vinnare och en förlorare. Han menar att vinnarna är dom som vågar förlora, och dom enda hindren som finns är dom vi sätter upp för oss själva.  Hör Stina och Pärs samtal om att växa upp med en CP-skada i 60-talets Sverige, om att övervinna problem och st

"Den inre elden. Den som gett det skälvande ledljuset framför mina fötter även på sträckorna som jag snubblat fram på. De dunkla, snåriga, steniga stigarna som ibland inte ens var några stigar utan obruten, osäker mark. Jag tänker mig att jag har ett ansvar att ta hand om den elden. Kanske är den det dyrbaraste jag har. Mötet med Valborg och hennes eld gjorde att jag fick lite bättre syn på min egen." Stina Wollter Hon vill helt enkelt ha ett liv värt att leva. Hon kallar sig vampyr eftersom hon borde varit död flera gånger om. Stina har hälsat på Valborg i hennes rökelsedoftande lägenhet vid Möllevångstorget i Malmö. Valborg berättar att hon hittade sitt plåster, sin grej i drogerna redan som 13-åring - i en längtan efter någon slags gemenskap. Idag kan hon se att hon bara var ett barn då när hon hamnade i drogträsket och började gå på gatan. Dessutom visste hon inte om sin ADHD då och i skolan blev hon "den jobbiga". - Jag önskar att nån hade sett mig. Jag behövde ju hjälp. Hon har en eld inom sig som a

"Världen är så stor så stor. När man är ett litet barn behöver man oftast inte förstå hur stor. Tiden går fort och plötsligt ska man bli vuxen mitt i allt det stora. Fungera. Ta emot sig när man faller. Förhålla sig till tusen och tusen olika saker. Jag önskar att någon skulle ha intervjuat mig när jag var 20 år. Jag hade behövt höra min röst från 1984 - idag. Och jag hade behövt prata med mig. Vad skulle jag säga?" Stina Wollter Söndagens gäst Tilde Kåreland tycker att man behöver komma ut med så mycket nu för tiden. Själv kom hon ut som kristen nyligen. Bland annat. Det började med att hon efter att ha gått ut gymnasiet var skoltrött och började hänga i kyrkan - hon som var övertygad ateist. För henne blev kyrkan en plats där hon kunde få vara ensam men samtidgt del av något större än sig själv. Tilde menar att hennes uppväxt i Gottsunda i Uppsala har gjort henne till en person som är van vid olikheter.  Hör Stina och Tildes samtal om att vara ung, om unga människor som mår dåligt, om identitet, om att

"Jag har sett på nära håll hur en människa som var helt fel på ett ställe blivit helt rätt på ett annat. Jag har sett på nära håll hur vemod och ängslan bytts ut mot frimodighet och tillit. För att hamna på sina rätta platser är det nödvändigt att bryta upp från de där man inte blommar, där man krymper, där det mesta blir fel. Jag önskar att uppbrotten inte behövde vara så dramatiska. Jag önskar att normbrytning inte var ett brott utan ett - hopp." Stina Wollter Han har för vana att göra det - lyssna mer på sig själv än andra. Och det började han med redan som barn. Han beskriver sig som en nörd idag och som barn en särling. Stina får besök av Leo Flavum som skapar allt möjligt; musik, texter och ett eget språk. Det heter Xhaimeran och har 16 000 glosor! Leo ser sig som en solklar nattmänniska. Och lantis ända in i märgen - det är därför han bor spartanskt i Hälsingland. Hör Stina och Leos samtal om varför han kallar sig nörd, om vikten av att skapa, om att vara en ”normbrottsling”, om vad skoltiden gjor

Det finns ett slags gott humör som växer inifrån kärnan av vissa människor. Det är inte glättigt, inte ytligt, det handlar inte om något tillkämpat hurtfriskt utan mer som om det finns ett litet ljus inuti, som även när det skymmer, låter sig anas. Ni vet känslan av sol bakom regntunga moln eller när någon plötsligt ler genom tårar. Stina Wollter Hon tar emot i långkalsong och Stina får äntligen möjlighet att göra sitt livs första intervju liggande, något hon drömt om en längre tid. Cecilia Ekhem ligger nämligen ner mycket och ser världen från kökssoffan i Kvissleby, nära havet utanför Sundsvall. Där kryper Stina ner vid hennes sida för att få veta mer om sofflivet. Cecilia har en sjukdom som heter ME/CFS som gör att hon har ständiga influensasymptom med t ex feber hela tiden. Hon får planera och kalkylera vad det är värt innan hon sätter på musik, går till postlådan eller tar emot besök. Trots det är det en positiv och på sätt och vis handlingskraftig sjukstugepoet Stina möter. Hör Stina och Cecilias samt

"När jag var tolv år visste jag att det var konstnär jag skulle bli. Att rita och måla var det jag var bäst på. Två år senare var jag tonåring och helt vilsen, tillvaron var kaotisk och jag överdriver inte när jag säger att den krokikurs jag skolkade från högstadiet för att börja på, både räddade mig och är anledningen till att skapandet blev och har förblivit mitt fredade rum. Det rummet som öppnades där för mig är anledningen till att jag, hur livet än ter sig, har en plats som är bara min, en plats där jag är okränkbar och där jag i ro kan bearbeta precis det jag behöver bearbeta. Alla, inte bara yrkesverksamma konstnärer, borde ha en sådan plats." Stina Wollter Han tror att samhället skulle tjäna på att alla fick, kunde och tog chansen att hitta sitt tonårsrum. Till pysslandet, lyssnandet och den planlösa kreativitet som kan uppstå där. För honom innebar återvändandet till tonårsrummet att han hittade tillbaka till konsten. Och till sig själv. Kolbeinn Karlsson är serietecknare, konstnär och illus

"Det är vanligt att titulera människor på olika sätt. Ofta handlar det om yrken och utbildningar. Jag brukar roa mig med att tänka ut alternativa CV:n där helt andra saker räknas. Visst kan titlar berätta något om en människa men vad blir kvar när man skalar av det? Vad gömmer sig under?" Stina Wollter Hon är i ett skifte i livet nu, söndagens gäst Fazeela Selberg Zaib.  Med sig i bagaget har hon "en kronisk inställning att göra nytta". Å ena sidan för den sidan av henne med sig att hon får tillfälle att göra just nytta och vara med och bidra till utveckling, å andra sidan tror hon att det var det som gjorde att hon hann bli utbränd innan hon fyllde 30 år. Hör Stinas samtal med Fazeela om stolhet, frihet och snällhet, om titlar och identitet, om varningssignaler och prestation, om tro och förebilder.  Du som lyssnar, vad betyder titlar för dig? Hur stor del är de av din identitet?  När har du kämpat på mer än du egentligen orkat med? Vad är det som har fått dig att se ljuset igen? Vad har du för in