Katarina Hahr Möter

Jag har ägnat alldeles för mycket tid åt den romantiska kärleken. Där har jag inte kontroll. Han berättar också om de tuffa åren på 80-talet som slutade i sammanbrott och panikångest.

Jag tog kokain varje dag i tre år. För att jag var osäker och hade dåligt självförtroende. Till slut rasade taket in. Ruset var som att underhålla en förälskelse.

Kjell Bergqvist minns fortfarande hur ont det gjorde när hans första stora kärlek inte besvarades och hur han grät sig till sömns. "Jag blev tidigt ett mellanölsoffer", berättar han.

Helena Bergström berättar om den stora ålderskillnaden till sin man Colin. "Ibland kommer ångesten över mig att han inte ska finnas där", säger hon. Hon berättar också om sin rädsla för ensamheten.

Johannes Brost berättar om sin stora kärlek. "Ingenting kan konkurrera ut henne". Han berättar också om åren med kokainet och tiden i fängelset. I ett nära samtal med Katarina Hahr berättar Johannes Brost om sin sexdebut. Det var ömsint, trevligt och ingen fylla, säger han.Han kommer även in på livet som ensambarn och att behöva ta hand om allt när ens enda förälder dör.

"All kärlek slutar med smärta eller död. Just därför är det värt det." Gustaf Skarsgård berättar att den stora förändringen var när han slutade supa och knarka. "Nu går det inte att fly längre."

"Jag var fem år när en läkare tryckte en vaccinspruta i armen på mig och sa de här jävlarna dör inte ut. Det glömmer jag aldrig. I ett fascistiskt samhälle sprider sig ondskan", säger Özz. Özz Nûjen berättar om sin ständiga hemlängtan. Exilen gör något med en. Jag längtar efter Kurdistan, efter gatorna, luften, hästarna, blommorna men jag vet inte egentligen vad det är och vad som finns kvar. Özz Nûjen tycker att ordet respekt kan var otäckt. Det kan användas som ett vapen för att begränsa den andra och det är inte respektfullt, säger han.

"Min stora kärlek är mitt jobb. Därför är jag kanske svår att leva med. Jag är skilsmässobarn och sörjer att jag har gått i mina egna fotspår. Det enda jag känner igen är en ensam mamma med ett barn."

"All kärlek slutar med smärta eller död. Just därför är det värt det." Gustaf Skarsgård berättar för Katarina Hahr att den stora förändringen var när han slutade supa och knarka. "Nu går det inte att fly längre."

Min styvfar slog inte bara mig, han slog även min mamma. Men när jag var 17 år slog jag tillbaka och det ledde till att förtrollningen bröts och därmed kunde deras äktenskap upplösas. Jan Guillou berättar även om sitt livs värsta upplevelse. Den var för några år sedan när Expressen körde en 50-sidorskampanj med påståendet att jag var KGB-agent. Den skadeglädje som då bröt ut i journalistvärlden sårade mig oerhört. Det är så nära en mardröm man kan komma. Hela mitt yrkesliv var som bortspolat, förnedrat och tillplattat. Den upplevelsen är det svårast jag gått i genom men jag bröt inte samman. Jag har alltid haft bra självförtroende, men kanske för mycket när jag inte var tillräckligt bra och kanske för lite nu. Mitt självförtroende har minskat i takt med stigande kunskap och förmåga, säger han.

- Jag måste sluta röka och dricka om jag ska vara ärlig. Jag kommer ju från en alkisfamilj, säger Leif Andrée. När jag var 16 år flydde jag hemifrån. Min mamma levde med en man som slog henne sönder och samman. Vi hade klippkort på Södersjukhuset. Han slog mina bröder och mig hotade han till livet, jag var så rädd att jag pissade på mig.- Jag har bra självförtroende som skådespelare men inte som människa. Jag är hyllad och respekterad, men samtidigt finns det svarta hålet av ångest med demonen som sitter där och skrattar åt mig.

"När jag kom hem med mina kompisar låg mamma kvar i sängen. Jag skämdes för att vi var en konstig familj och jag lärde mig tidigt att täcka upp för det", berättar Amanda Ooms för Katarina Hahr. Amanda Ooms berättar också om kärleken till mannen i sitt liv, Joakim Thåström. Jag var tvungen att flytta från Sverige för jag var så olycklig över att jag inte fick vara med honom. Jag klarade inte att höra musiken och bli påmind om honom. 

"När jag var liten var jag inte lycklig. När pappa dog hatade jag mamma för att hon hade varit otrogen," berättar konstnären Marianne Lindberg De Geer.

"Jag var fem år när en läkare tryckte en vaccinspruta i armen på mig och sa de här jävlarna dör inte ut. Det glömmer jag aldrig. I ett fascistiskt samhälle sprider sig ondskan", säger Özz." Özz Nûjen berättar för Katarina Hahr att sista gången han återvände till sin hemby var han 16 år. Sen blev militärens förtryck för hårt. Du kommer till en punkt då du antingen måste hjälpa militären och bli deras kontraktsmördare eller så måste du gå med i gerillan, och oavsett så dör du.Özz Nûjen berättar också om sin ständiga hemlängtan. Exilen gör något med en. Jag längtar efter Kurdistan, efter gatorna, luften, hästarna, blommorna men jag vet inte egentligen vad det är och vad som finns kvar. Özz Nujen tycker att ordet respekt kan var otäckt. Det kan användas som ett vapen för att begränsa den andra och det är inte respektfullt, säger han.OBS: En logotyp på Özz Nûjens tröja retuscherats bort i den här bilden. Detta har väckt uppmärksamhet i sociala medier och många undrar och ifrågasätter varför. Public Service får i

"Innan jag blev sjuk söp jag jättemycket, just då blev ju livet lite lättare". För första gången berättar Anna Odell om sig själv och sin psykiska sjukdom bakom konstnärskapet. I ett uppriktigt och förtroligt samtal berättar konstnären Anna Odell för Katarina Hahr om hur mobbningen gjorde att hon förlorade respekten för sig själv.Anna Odell berättar också hur hon fick anorexi, kom på behandlingshem och sedan till den slutna psykiatrin. Jag hade lärt mig att allt som hade med mig att göra skulle döljas eftersom det var dåligt. Jag skämdes ju för allt, säger hon.Anna Odell berättar också om hur kärleken och hennes son tog henne tillbaka till livet.

"Jag blev en hatisk och aggressiv person", säger Örjan Ramberg som också berättar att han blev misshandlad som barn i tio år. "Om inte det hade hänt, hade jag då blivit annan, lugnare i mitt inre?" Han berättar också att han sökt psykologer och terapeuter men att det inte hjälpt. De ville bara prata om min frånvarande pappa. Men jag vet ju med min barndom var skon klämde. Det är först nu när jag är 67 år som jag kan prata om det, berättar Örjan Ramberg.katarina.hahr@sverigesradio.se

Jag stod i badrummet när det ringde på dörren. Min man gick och öppnade. Det lät varken som brevbäraren eller portvakten. Plötsligt öppnades badrumsdörren och en civil man riktade en pistol mot mig. Det säger Barbro Karabuda, som berättar för Katarina Hahr om sitt intensiva liv som journalist och filmregissör. Gemenskapen med familjen och den trygghet som hon kände med sina barn och med maken Güne, var det som hjälpte henne att orka med sitt hårda liv och arbete. Så när barnen flyttade hemifrån och hennes man började jobba på annat håll rasade korthuset ihop, och Barbro Karabuda föll ned i en djup brunn. Programmet är från 2004.

Min styvfar slog inte bara mig, han slog även min mamma. Men när jag var 17 år slog jag tillbaka och det ledde till att förtrollningen bröts och därmed kunde deras äktenskap upplösas. Jan Guillou berättar även om sitt livs värsta upplevelse. Den var för några år sedan när Expressen körde en 50-sidorskampanj med påståendet  att jag var KGB-agent. Den skadeglädje som då bröt ut i journalistvärlden sårade mig oerhört. Det är så nära en mardröm man kan komma. Hela mitt yrkesliv var som bortspolat, förnedrat och tillplattat. Den upplevelsen är det svårast jag gått i genom men jag bröt inte samman. Jag har alltid haft bra självförtroende, men kanske för mycket när jag inte var tillräckligt bra och kanske för lite nu. Mitt självförtroende har minskat i takt med stigande kunskap och förmåga, säger han.

- Jag har bra självförtroende som skådespelare men inte som människa. Jag är hyllad och respekterad, men samtidigt finns det svarta hålet av ångest med demonen som sitter där och skrattar åt mig. Leif Andrée säger att han borde vara lyckligare än han är. – Jag måste sluta röka och så måste jag nog sluta dricka alkohol, om jag ska vara ärlig. Det har varit mycket alkohol, jag kommer ju från en alkisfamilj.  – När jag var 16 år flydde jag hemifrån. Min mamma levde med en man som slog henne sönder och samman. Vi hade klippkort på Södersjukhuset. Han slog mina bröder och mig hotade han till livet, jag var så rädd att jag pissade på mig.

Vissa dagar har jag otroligt bra självförtroende och ingenting kan knäcka mig. Jag blir så god när jag har självförtroende! Men andra dagar vaknar jag och är hormonellt bestraffad. Caroline af Ugglas berättar att hon som barn älskade att utsätta sig för fara. Jag har fortfarande ångest över när jag var inne i en glaciär. Mina föräldrar stod och ropade men jag gick bara längre och längre in och jag kände i hela kroppen att jag hade deras totala uppmärksamhet och jag njöt.