Stil

Hon rökte, gymmade och tatuerade sig. Och det redan på 1800-talet. Men Sisi var inte vem som helst, utan kejsarinna och betraktad som "världens vackraste". Sisi var en superstjärna - som ännu lyser. Hon var kejsarinna av Österrike, drottning av Ungern och hette egentligen Elisabeth av Bayern. Men det var under smeknamnet Sisi hon gjorde sig känd, och det hon främst beundrades för var sin stil och skönhet. Hon ansågs av många vara sin tids vackraste, och fortfarande fascinerar hennes livsöde. Såväl tv-serier som filmer fortsätter att försöka fånga hennes karaktär. För Sisi var på många sätt en fängslande kvinna.Hon hade haft en lycklig barndom i Alperna, när Sisi som 16-åring tvingades att gifta sig med Kejsar Frans Josef. Han var en plikttrogen träbock med en extremt dominant morsa som höll hårt på konventionerna och drev Sisi till förtvivlans gräns. Till exempel förvägrades hon länge från att träffa sina barn, och av de dikter hon skrev tecknas bilden av en olycklig gestalt. Det hon istället valde att viga

Deckardrottningen Agatha Christie fortsätter att fängsla världen med sina kluriga mordgåtor och mysterier, som hennes huvudpersoner Hercule Poirot och miss Marple alltid lyckas lösa. Med karaktärer som den omsorgsfullt klädde Hercule Poirot och den mer blygsamma Miss Marple fångade Agatha Christie en bred skara läsare. Hennes böcker beräknas ha sålt i ungefär två miljarder exemplar. Det är bara Bibeln och Shakespeare som slår de siffrorna. Men trots, eller kanske på grund av, sina stora kommersiella framgångar avfärdades Agatha Christie ofta av kritiker som en lättviktare i deckargenren. Men det går inte att förneka att hennes romaner varit minst sagt trendsättande.I veckans Stil tittar vi närmare på den så kallade mysdeckaren och frågar oss hur man överlever på den brittiska landsbygden, där det, i alla fall i fiktionens värld, tycks gömma sig en mördare runt varje husknut. Vi djupdyker även in i det som vissa menar är det mest oförutsägbara om Agatha Christie, att hon räknas som något av en pionjär inom su

Pølse, wienerbröd och lilla sjöjungfrun har länge varit danska signum. Men de har fått konkurrens. Nu uppmärksammas nämligen landets modevecka som en av Europas främsta. Det var för några år sedan den danska modeveckan ställde om sitt fokus och satsade på att bli ett miljövänligt föredöme, genom vad ledningen kallar för en Sustainability Action Plan. Med den uttalade ambitionen att inspirera modeindustrin till att växla upp sitt miljötänk. De annonserade dessutom att för de märken som vill delta på modeveckan, så skulle från och med 2023, 18 hållbarhets-krav behöva uppfyllas. I förra veckan var det slutligen dags för reglerna att implementeras, och Stil begav sig till Köpenhamn för att ta tempen på modeveckan och det skandinaviska modet.Vi pratar med modeveckans VD Cecilie Thorsmark om hur det gick till när organisationen bytte riktning, och frågar henne ifall en modevecka överhuvudtaget kan vara hållbar. Vi träffar också de svenska systrarna Ellen och Maja Dixdotter som lämnade Stockholm för att arbeta i de

Modevärlden är full av mäktiga familjer, men den mäktigaste av alla är den franska modefamiljen Arnault med pappa Bernard Arnault i spetsen och hans fem barn med toppjobb i företaget strax bakom. Det finns förstås olika typer av familjeföretag inom mode. I Italien är till exempel många modemärken uppkallade efter just familjer som grundat dem som till exempel Gucci, Prada, Versace, Missoni och Fendi. Och flera av dem drivs och ägs fortfarande av familjemedlemmar.Men det mest iögonfallande exemplet på en modern och mäktig modefamilj eller, den mäktigaste av dem alla är som sagt den franska familjen Arnault. Pappa Bernard är styrelseordförande och VD för världens största lyxkonglomerat, LVMH. Det vill säga den jättegrupp i vilken 75 olika varumärken, som bland annat Moët et Chandon, Louis Vuitton och Dior-ingår.Nyligen konstaterade finanstidningen Forbes att Bernard Arnault idag är världens rikaste man. Och för några veckor sedan utsåg han sin dotter Delphine Arnault till den allra högsta chefen för just D

Länge fick skådespelaren Jennifer Coolidge bara småroller. Men med sin unika stil och humor gjorde hon sina få scener oförglömliga. Och nu, slutligen, har hon fått en roll som lyft henne till stjärna. Jennifer Coolidge har spelat massös, manikyrist, het morsa med smak för unga killar, troféfru och ondskefull styvmamma men sällan med mer än några minuter i varje avsnitt, eller film. Ofta har det varit samma sorts roll, en blond, lite vimsig kvinna, hon så kallat 'typcastats' att spela. På biroller och gästinhopp i tv-serier hankade hon sig länge fram. Men 60 år fyllda fick hon sitt stora genombrott. Det var under pandemin hon fick erbjudandet om en roll i en nyskriven serie. Först tvekade hon, men lät sig övertalas. Tv-serien fick namnet The White Lotus. Den blev en braksuccé och gjorde Jennifer Coolidge till ett namn på allas läppar.Dessförinnan var Jennifer Coolidge för många starkast förknippad med rollen som 'Stifler's Mom' i American Pie-filmserien. En iögonfallande attraktiv mamma-karaktär, som i film

Bakom en enorm blond frisyr och svartmålade ögon gömde sig Dusty Springfield. Den hyllade sångerskan, var själv inte lika säker och gjorde sitt bästa för att ingen skulle se vem hon verkligen var. Dusty Springfield skapade sig medvetet en persona, i form av en sorts superkvinnlig kvinna. Ju mer framgångsrik hon blev, desto större och högre blev också hennes hår. Och makeupen blev än mer maxad. Hår och mejk blev ett skydd, och hon vägrade visa sig utan sitt pansar av pan cake och löshår.I år är det sextio år sedan Dusty Springfield slog igenom, med I Only Want to Be With You. Hennes stil fick henne att kallas "drottningen av mods". Av Elton John utnämndes hon till sin tids bästa vita brittiska sångerska, men hon var långt ifrån lika självsäker. Rykten florerade om hennes sexuella läggning, ifall hon var bi- eller homosexuell. Det var Dusty. Men det var ingenting som man under 1960-talet kunde avslöja offentligt. I synnerhet inte som firad artist med drömmar om en fortsatt karriär. Bakom den överdrivet kvinn

Den har setts som komisk, camp och cool. Kallats pröjsare, preussare och porrig. Burits av militärer, musiker och moderiktiga män. Den är älskad och avskydd. Vi talar förstås om mustaschen. Skäggväxt på överläppen har under åren associerats med både diktatorer och fluktare. Den har fått förlöjligande öknamn som snorbroms och pornstache. Mustaschen har hånats, men den har också hyllats. Den är också gammal som gatan, redan från 600-talet finns avbildningar av mustaschen. Historiskt har den kopplats samman med militärmode, men i modern tid har mustaschen snarare förknippats mer med populärkulturella killar. Låt oss säga Charlie Chaplin, Freddie Mercury och Tom Selleck, listan kan göras lång. Och i veckans Stil dissekerar vi hur mustaschmodet genom decennierna skiftat och frågar oss om muschen nu är på väg att göra comeback? Vi tittar också närmare på den oönskade mustaschen, och den kamp som många kvinnor för mot hårväxten på överläppen. Hårborttagningsmetoderna är många, men hudterapeuten Nina Asgar visar o

Gladys Deacon har förknippats med exceptionell skönhet, ett skarpt intellekt och en oerhörd charm. Men också med ett skönhetsingrepp som gick åt skogen. Gladys Deacon var en amerikansk kvinna som under det tidiga 1900-talet kom att bli omskriven, avbildad och omtalad av dåtidens grädda av författare, konstnärer och aristokrater både i Europa och USA. Hon beskrevs av många som exceptionellt vacker, med stora turkosfärgade ögon och en utstrålning som få. Till den bidrog ett skarpt intellekt, ett drastiskt sinne för humor och en sällsynt förmåga att kunna konversera med både män och kvinnor så att de blev alldeles till sig i trasorna.Men det som kommit att bli mest förknippat med henne, det är skönhetsingreppet som gick fel. Fast även om det injicerade paraffinet inte stannade på sin tänkta plats, på hennes näsa, så hindrade det henne inte alls från att leva loppan och på olika vis försöka uppnå sitt mål att gifta sig med den man som hon satte siktet på redan som 14-åring, hertigen av Marlborough. Något hon ti

Vi avslutar Stilåret med att dyka ner i vårt stora arkiv för att åter träffa några av alla de personer som vi intervjuat under året som gått. I programmet träffar vi Eurodiscostjärnan Pandora, eller Anneli Magnusson som hon heter. Hon var en av Sveriges absolut största artister under 90-talet. 1993 släppte hon monsterhiten Trust Me och blev känd över hela världen, något hon aldrig hade kunnat föreställa sig. Vi pratar också med fotografen Ewa Rudling som lärde känna artisten Nico i Paris i början av 1970-talet och tog flera kända bilder av henne. Vi tar också en närmare till på kung Charles krona från 1969, då han kröntes till prins av Wales. Den var något utöver det vanliga. Och så pratar vi med Georg Ragnar Levi som har samlat på pärlblommor i över trettio år. Det är blommor tillverkade av små, glimrande glaspärlor som träs på tunn metalltråd och vars färgprakt och variationsrikedom kan vara anslående.Gott nytt år önskar Stilredaktionen!

I dessa juletider ska vi inte ägna oss åt det söta och snälla, utan istället åt det salta och svarta och skräckinjagande som just nu har en sorts renässans, inte minst inom modet. Men inte bara. Många modeskapare har under den senaste tiden trålat i de mörkaste av vatten för inspiration till sina nya kollektioner. Eller snarare de har tittat en hel del skräckisar på film och tv. Designern JW Anderson släppte tidigare i år en kollektion inspirerade av filmen Carrie. Tv-serien Stranger Things har gett upphov till en drös så kallade "modemerch"-samarbeten, med allt från H&M till Balmain. Men det allra ruggigaste är kanske att den har fått ännu fler modeskapare att ta till sig hela den grälla 80-talsestetik som genomsyrar serien. Den senaste lätt skräckinjagande serie-succén Wednesday har även uppmärksammats för sin garderob. Titelkaraktären Wednesday Addams klär sig bara i svart, med mindre inslag av vitt och grått, och hennes klädsel har av modeskribenter utropats till stilförebild. Kulturjournalisten L

Hantverk har fått en renässans och intresset för att skapa med händerna är större än på länge. I veckans Stil ägnar vi oss därför åt allt från stickning och yxor, till keramik och fjädrar. I veckans specialprogram träffar vi textilkonstnären Anna Bauer och textila konsthantverkaren Hanna Åström, för att prata om "årets julklapp" det hemstickade plagget. Vi möter också yxmakaren Julia Kalthoff, som skapar täljyxor i sin verkstad i Stockholm. Vi ringer också upp keramikern Haider Mahdi för att prata om hans relation till leran. Och så gör vi ett återbesök hos Tim Mårtensson, Sveriges främsta fjäderman och Nordens enda plymmakare.Just nu kan man se Tim Mårtenssons fjäderkreationer i utställningen Mon Truc En Plumes på Handarbetets Vänners Galleri i Stockholm. Anna Bauers stickade verk visas på Kulturen i Lund i utställningen Knitstart My Heart. Julia Kalthoff är en av hantverkarna som har flyttat in sin verkstad på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm i utställningen Kraftverk hantverk i en ny tid.Veckans prog

Banbrytande bröt Natalie Barney mot sin fars förväntningar, och levde ut sitt lesbiska och litterära liv. Från den amerikanska mellanvästern, drog hon till Paris och startade stadens hetaste salong. Jag skapade inte en salong, en salong skapades runt mig. Det har författaren Natalie Barney sagt. Men sanningen är att hon nästan varje fredag i över 60 år öppnade upp sitt hem på Rue Jacob nummer 20 i Paris, för möten mellan vitt skilda människor. För med sin salong ville hon slå en brygga över länder, språk, sexuell läggning och generationer. Nästan alla var välkomna till Natalie Barneys salong. Allt som krävdes var lite vett och etikett, sen spelade det ingen roll vem du var, vad du tyckte eller vem du låg med. Denna demokratiska mix av människor var i början av 1900-talet mycket ovanlig.Hennes smeknamn blev 'lAmazone', Amazonen, eftersom hon älskade att rida och såg ståtligt atletisk ut i sin ridmundering. Natalie Barney älskade också att presentera folk för varandra, och sniffade hon till sig en litterär t

Under 90-talet skapade en ny stil inom modefotografi stora rubriker. Beniga modeller med blek hy, stripigt hår, utsmetat smink och butter uppsyn betraktades som solklara exempel på en missbrukarlook. "Knarkare säljer parfym", löd en rubrik i Aftonbladet 1996. Det är skamligt, kommenterade den socialdemokratiske riksdagsledamoten Widar Andersson. Det som rörde upp känslor var en reklamkampanj där, bland andra, det nya stjärnskottet Kate Moss syntes. Modellerna i kampanjen beskrevs som unga, bleka och hålögda.Looken retade gallfeber på en opinion som började gasta om magra modeller, ätstörningar och glamorisering av drogmissbruk. Frågor ställdes om varför modevärlden skulle hylla drogmissbrukare? Heroinister! Drevet gick och luften gick så småningom ur looken.Men i början av november i år skrev tabloidtidningen New York Post en artikel med rubriken Bye-bye booty: Heroin chic is back, där det förklarades att 90-talets heroin chic-estetik håller på att göra comeback. Men, värt att påminna om om man är lite peti

Cynisk, sarkastisk och ytterst kvick i tanken var författaren Dorothy Parker. Men sin karriär inledde hon inom modepressen. Än idag är hennes namn synonymt med en lika skarp som sofistikerad stil. En nätt brunett, ofta klädd i grönt, med hornbågade glasögon, platta skor och med en förkärlek för mjuka och kryddiga parfymer. Så har Dorothy Parkers beskrivits. Men det som oftare brukar omtalas med henne, är hennes vassa tunga och förmåga att i skrift skärskåda sin samtid, alltid med en humoristisk underton. I år är det femtio år sedan hon avled, 73 år gammal.I det tidiga 1900-talet tillhörde Dorothy Parker den första generationen kvinnor som tjänade sina egna pengar. Sin yrkesbana som skribent inledde hon på den anrika modetidningen Vogue, där hon sattes att skriva bildtexter och där hon gjorde sig känd som något av en bråkstake. Snart förflyttades hon istället till den relativt nystartade tidningen Vanity Fair. Det var inte Dorothy Parker emot, hon hade hela tiden haft siktet inställt på att arbeta där. För Do

Yoko Ono och John Lennon ville skapa fred från en säng. Proust skrev sitt stora mästerverk liggandes i sin kopparsäng. Och kanske sov skådespelaren Sarah Bernhardt i en likkista. Ja, mycket har hänt i våra sängar. Där har mode, konst och litteratur skapats, där har människor umgåtts och älskat och där har protester och politik tagit form.Under andra världskriget ledde Winston Churchill Storbritannien från sin säng, under Shakespeares tid var sängen en plats för gemytligt umgänge och om man tillhörde den exklusiva skara VIP-gäster som fick vara med när Frankrikes kung Ludwig den 14:e tumlade ur sängen klädd i nattskjorta, ja då hade man dragit en riktig vinstlott.I veckans program tittar vi närmare på en rad händelser som ägt rum i sängen och sovrummet. Vi berättar om Yoko Ono och John Lennons två veckolånga sängstrejker för fred 1969. Vi lär oss mer om konsten att mangla lakan, ett hantverk som allt färre behärskar. Vi pratar med konstnären Elin Wikström som tillbringade tre veckor till sängs i en matbutik i

Shorts med många fickor, t-tröjan instoppad i linningen, stora överskjortor och så klart fotriktiga skor. Länge ansågs pappagarderoben inte moderiktig, men något har hänt för nu hyllas pappastilen. Med anledning av helgens stundande farsdag-firande tar vi tillfället i akt och synar pappan i sömmarna. Eller iaf den klädsel som kommit att associeras med män som blivit fäder. Det var för några år sen begreppet "Dadcore" fick fäste i modevärlden. En look inspirerad av äldre generationers män som gett upp sina försök att hänga med i modesvängarna då de blev föräldrar och pappalediga, och därmed blev tvungna att handskas med små barn utan koll sina olika kroppsvätskor. Män som istället bejakat kläders praktiska värden och komfort.Länge var denna typ av klädsel hånad. Men för några år sen blev den istället trendig, i samband med att en stil vid namn "normcore" slog igenom. Plötsligt började långt fler än fäder klä sig i plagg som tidigare kallats fula.Till exempel så blev den så kallade pappaskon populär, den högs

För exakt hundra år sen, i november 1922, var fyndet av Tutankhamons grav en sensation. Det skapa en Egypten-vurm, som prägla arkitektur, inredning, frisyrer, sminkningar och mode ända in i vår tid. Det som hände den 4 november 1922 har kallats den största arkeologiska upptäckten i världen. Det var då som ingången till Tutankhamons grav skönjades i Konungarnas dal i Luxor. Det arkeologerna fann var mumien av en 19-årig farao, omgiven av tusentals föremål, de flesta i guld. Men det var också en kung som varit klen och sjuklig, och som snabbt blivit bortglömd efter sin bortgång. Tutankhamon har beskrivits som en liten pojke som var: den minst aktade av alla faraoner under sin livstid, men den mest hyllade efter sin död. För upptäckten av hans grav, tusentals år efter han begravdes, blev en världssensation.I veckans Stil berättar vi om de 1920-tals formgivare, arkitekter och musiker från Europa och USA som fick Egypten-feber. Med lika delar entusiasm och koloniala blickar sög de i sig av fornegyptiska mönster

Chockrosa. Ärtgrönt. Solgult. Havsblått. Och ännu mer rosa. Starka färger smyger sig alltmer in i modet. Eller smyger och smyger. Flera modemärken saftar nu på med färg som aldrig förr. Somliga menar att den nya färgfrossan har med pandemin att göra. Då behövde man en extra boost och vad kunde vara enklare än att pigga upp sig genom att börja bära lite mer färgglada kläder? Fenomenet fick snart ett namn dopamine dressing, det vill säga kläder som sätter fart på signalsubstanserna i centrala nervsystemet och därmed får oss att må bra.Rött, orange och gult sägs vara extra bra på att få oss att bli mer sociala, medan blått och grönt får oss att tagga ner. Huruvida det går att vetenskapligt bevisa att just färgglada plagg funkar på det viset är lite oklart. Det skulle ju kanske lika gärna handla om ett inlärt beteende. Men klart står att intresset för både kläder och inredning med sprakande färger är på uppgång. Inte minst syns det bland de flertalet modemärken som just valt att satsa på en ny gräll signaturfär

Solbrända, tatuerade eller muskulösa. Men nästan aldrig håriga. Den nakna ryggen har ofta exponeras inom det kvinnliga modet, mer sällan inom det manliga. Fast kanske håller det på att förändras? Trenden med att visa upp en naken rygg har gått fram och tillbaka inom modet. När det skett har det ofta betraktats som skandalöst och sexigt och därför också, som helt oemotståndligt. Men även den blottade ryggen i modet ofta (men inte alltid) har varit förknippad med något förbjudet, har den alltid varit mer okej att visa upp än framsidans bröst, men chockeffekten har varit liknande. Och det oavsett om det varit 1910-tal, 1950-tal eller 1990-tal.Länge har den exponerade ryggen förekommit bland kläder för kvinnor, medan herrmodet så gott som alltid hållit den gömd. Men en förändring kan kanske vara på gång. För idag har herrmodet svängt, en smula i alla fall, mot en mer androgyn stil där skådisar och artister som Harry Styles och Timothée Chalamet väcker uppmärksamhet på röda mattan genom att bejaka en mjukare oc

Hennes motto löd "Always yes, Caresse". Att hon var först med att ta patent på bh:n är inte ens det mest spännande med Caresse Crosby. Hon kom att bli den förlorade generationens litterära gudmor. Caresse Crosby kunde kalla sig själv såväl uppfinnare, förläggare som författare. Hon föddes 1891 i en av Bostons bättre bemedlade familjer. Då var hennes namn Mary Phelps Jacobs, men när hon skulle börja publicera sin poesi ville hon göra det under ett mer storslaget namn. Det första förslaget på namnbyte var Clytoris, men det fick hennes hund istället heta. Valet blev Caresse, efter engelskans ord för smekning.Redan som ung märktes Caresse Crosbys handlingskraft. För att slippa klä sig i korsett konstruerade hon själv med näsdukar och sidenband en egen BH. En uppfinning hon 1914 blev den första att i USA ta patent på. Långt innan det var socialt accepterat skilde hon sig, för att följa sitt hjärta. Hon gifte om sig med den något yngre Harry Crosby och flyttade till Paris. Med maken kom hon i den franska huvudstad