Filip & Fredrik Podcast

Filip tillbringade midsommar i Berlin och läser biografin över Berghains ikonoklastiska ansiktstatuerade dörrvakt Sven Marquardt. Det gör inte Fredrik som tycker dörrvakten känns formulär 1A och att han borde kamma snebena och sätta på sig ett par chinos istället. Och så om det otittbara klippet på finansborgarrådet Anna König Jerlmyr som spontansjunger Dancing Queen under OS presentationen i Lausanne, och kanske var det som la grunden för Sveriges OS-misslyckande. Och så om det soliga ketaminunderbettet! 

Veckans stalltips är att skippa lägga de 30 lakanen det kostar att gå på Brilliant Minds konferensen i Stockholm för allt man kommer få är ändå bara USB-sticke-buzzwords. Och kanske är det ett tecken i tiden att när religionen i Sverige går på dekis behöver vi nya predikstolar, och är prästen inte intressant så blir kanske Alexander Pärleros eller John Kerry det istället. Och så om Magic Johnssons osannolika Borås sejour!

Det usla svenska beteendet i att hålla tal som bygger på att ”you had to be there”, hur Filips förmåga att lyckas vända på givna känslostunder skapar unika ögonblick och att källarna där det skissa på militant beteende är det som saknas för att klimatkrisen ska tas på allvar. 

Filips fria uppfostran innebär att han uppmuntrar barnen att inte skämmas för sina drömmar. Av världens alla varianter av toaletter som Filip och Fredrik upplevt är det albanska ”fria fallet” kanske det mest minnesvärda. En Annan Del Av Köpings folkbildande effekt på människors kunskap om funktionsvarierades sexvanor. Och så om ett rörande tinder-knull. 

Fredriks importerade öststatsloppor, den påtänkta trekanten mellan Dylan-fantasterna Greil Marcus, Sigge Eklund och Fredrik på ett Dylankonvent i Tulsa Oklahoma och Filips katastrofmöte med hiphoplegenden tillika storentreprenören Will.I.Am.

”So bad its good” kulturen, algoritm-virvelvinden som drar igång efter en viss Wahlströms googlesökningar, den udda faktarutan i Björn Ranelids DN-intervju, Attenboroughs tårar när han inser alla Bettson kampanjer han teoretiskt sett hade kunnat göra och så Yoko Onos frånvarande hyllningar. 

Bubbelpoolens tilltalande effekt på människor, Fredriks oklädsamma smitning från bostadsrättsföreningens årsmöte och Mick Jaggers ständigt och oavbrutna jakt på "fitta".

Rysslands 25-åriga populärkulturella släp, Vellinges demensby som kanske blir Vellinge resurrection och Filips amerikanska vänners MDMA-fria kärlekshyllning till honom.

Filip realtidstvättar Bröderna Grimms berättelser när han läser godnattsagor så att hans barn inte ska få en föråldrad världsbild och Fredrik späker sig själv med en fasta. Filip ifrågasätter också det passivt aggressiva i hans mammas nyfunna entusiasm över Filips nya kroppshydda. 

Filip har drabbats av en väldigt annorlunda idé för att gjuta liv i sin skröplige fine far. Men kanske är det också en BRA idé? Jag får ett genant SMS. Zara Larsson har fått en ny telefon. Roger Pontare behöver man inte ömma för. Vi flyger helikopter till Falköping. Magnus Uggla låter sig inte imponeras.

Polariserade tider och Filip frågar sig hur många tankar folk kan hålla i sitt huvud samtidigt. Och vad hade hänt om Povel Ramel skrivit låten "Do you think i'm sexy"?

Filip surnar på männen som kidnappar de viktiga kvinnorörelserna som just nu blomstrar i metoo-spåren, och som ett led i detta så föreslår han att karismabomben Claire Wikholm, aka Sveriges Rosa Parks, borde få en bit av E4an mellan STO-GBG uppkallad efter sig. Och anledningen till att Sverige den senaste veckan känts lite pirrigt och lätt i stegen är såklart att vi nu finns med en original serie på Netflix.

Fredrik har aldrig känt sig så kuklös som när han blir tillrättavisad av en 25-årig gulvästbärande återvinningsvakt som ser att han är på väg att slänga en pytteliten matrest i plaståtervinningen. Och ett viralt klipp från Aftonbladet i veckan slår an samma sträng som Jon Skolmens karaktär Ole Bramserud gjorde i Sällskapsresan 1988, dvs att om man omfamnar det som är annorlunda så får man vara med om något som är mycket mycket större.

Filip noterar hur Fredriks pre-poddande-nässprays-snort är en blek variant av Jackson Brownes post-Cocaine-inspelnings-snort. Men vad gör man inte för att få lite extra krydda i livet. Alla kan inte, likt Filips gymkompis, ligga med neddragna byxor i sitt vardagsrum med sitt barns nässköljs-spruta i handen som är fylld med en paste baserad på Oxycontin som man strax ska skjuta upp i rumpan medans man väntar på att ens fru ska komma hem. 

Paketering är ju allt och när Filip därför i veckan erbjöds lite godis som kom från en "sleepy coastal town" så kunde han inte låta bli att moffa i sig de, precis som Fredrik gärna kastar sig över syltburkar med den lilla tygduken utan på locket. Och så driver Filip tesen att automatiseringen har gjort, eller iaf kommer göra, att en brevbärare har ett tuffare jobb än en bypass-kirurg. 

En förtroendekris har uppstått mellan Filip och Fredrik, i alla fall enligt Filip som känner att Fredrik inte längre litar på att han klarar av att leverera manus i programmet. Kanske är det Fredriks undermedvetna som spökar. 

Ibland är det inte de människor som man tror som har påverkat en mest i livet. Tanken slog Filip i veckan när Luke Perry gick bort. Det är lätt att kasta ur sig namn som Dylan eller Springsteen när man pratar om livsvägledande, men kanske är det egentligen rebellen Dylan McKay, som fick Filip att drömma om coola vänner och Amerika, precis som artisten Kjell Höglund konstaterade att en stor stark är allt man behöver, inga ört-muddlade inneklubbs drinkar.

Veckans avsnitt är inget annat än ett rått men hjärtligt karaktärsmord på Bradley Cooper. Hans Jiro-vassa pungrakning, hans tiptappande ner i sin källare där han kliar fram Shallow-låten och framförallt han tro att Cindy Crawford stavas med s.  

Tydligen tycker Marianne Lindberg de Geer att Fredrik är ännu plattare än vad hon först trodde, Fredrik öppnar upp om sin handla-på-systembolaget-skam som han känner varje gång han är där och Filip testar smalltalk med föräldrarna på förskolan i Silverlake. 

Förlossningskurser med män som säger ”vi är gravida”, Elisabeth Höglunds hyperkarismatiska personlighet som Sverige inte förtjänar och ”På Spårets” fördummande effekt på svenskarna.