Katarina Hahr Möter

Sommaren när jag förlorade allt. Då jag förstod att jag aldrig mer skulle kunna sitta på klipporna och se när en båt bryter horisontlinjen. Att aldrig mer kunna cykla nedför prästbacken i fullfart för att köpa tidningen. Att aldrig mer kunna se mig själv i spegeln och veta hur jag ser ut innan jag visar mig för andra. Det var som att ha på sig fyra par solglasögon samtidigt, det hjälpte inte att tända lampan, det var mörkt. Det jag fick med mig när jag lämnade sjukhuset var en vit käpp och en talande klocka. Jag låg mest och lyssnade på P1 i min säng. Jag hade en termin kvar på journalisthögskolan och ingen trodde att jag skulle kunna fortsätta, inte jag heller. En natt hörde jag Susanne Björkmans dokumentär Aziza, den fick mig att tänka på att jag borde berätta för andra vad jag gick igenom. Jag levde på bidrag och var beroende. Det fanns inte i min värld att jag skulle kunna arbeta, ha familj och leva det liv jag ville. Tillslut stod jag inte ut med isoleringen och sökte upp Fredrik Wadström och presenter