Kristi Uppståndelses Ortodoxa Församling

När Jesus botar den lame mannen vid Betesda (Joh 5:1-15) visar han att han inte bara älskar mänskligheten i allmänhet, utan människan i synnerhet. Han möter personer ansikte mot ansikte, och bjuder in dem att ge sitt fria gensvar till hans gåvor av läkedom. Detsamma gäller ännu idag, och samma läkedom står att finna i Kristi Ortodoxa Kyrka.

Den gamla barnsången "När det stormar..." gör sig påmind vid läsningen av denna lördags evangelium (Joh 6:14-27). De heliga ser en bild av Kyrkan i lärjungarnas båt, som befinner sig mitt i stormen på sjön, likt Kyrkan befinner sig mitt i den stormande världen. Folken rasar, folkens ledare strider mot Kyrkan, irrlärorna piskar mot hennes skrov. Men lärjungarnas uppgift är att hålla skutan flytande. Herrens uppgift är att stilla stormen.

Vad är meningen med livet? Vad gör vi ens här? Många har svarat på dessa frågor, men svaren är ofta lika hopplösa som vilseledande för oss människor. Kristus är världens enda hopp. Han är den som skapade oss, och till honom är vi ämnade. Syftet är varken nyandlighet, hedonimsm, beroende eller humanism. Syftet med allt är Kristus. Inte som idé eller enbart andlig verklighet, utan såsom uppstånden, så konkret att helige Thomas kunde sticka fingrarna i såren på hans händer (Joh 20:19-31). Den härlighet han ägde då, den väntar oss vid uppståndelsen, genom Guds människokärlek.

På Palmsöndagen rider Jesus in i Jerusalem (Joh 12:1-18), och staden vibrerar av förväntan och segervisshet. Men vilket antiklimax! Istället för att inrätta ett jordiskt rike och kasta ut romarna kommer Jesus att förrådas av sin lärjunge Judas; utlämnas åt Stora rådet; överges av alla sina närmaste vänner; falskeligen anklagas; smädas; piskas och pinas; dömas till döden av de händer han själv skapat; hängas upp på det redskap för avrättning som var förbehållet rövare och upprorsmakare, till allmänt spektakel för de som såg på. Är då denna segervisshet missriktad? Ja, men bara om man misstar sig, som vissa villolärare, och tror att Guds rike är av denna världen.

Vad är en människa? "Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster" (Ps 139). När Ordet just tagit sin boning i Jungfruns livmoder känner ett annat foster, Johannes i Elisabeths livmoder, igen honom som sin Herre (Luk 1:39-49; 56). En människa blir till vid konceptionen, och fullbordas i gudomliggörelsen.

På korsärandets söndag läser vi om korsets helt centrala plats i hela skapelsen, i Kyrkans liv och i varje troendes liv. Korset är dock en dårskap för många: för heretiker, muslimer, rationalister och humanister. Men om Kyrkan skulle överge sin förkunnelse om korset skulle hon samtidigt förlora allt hopp.

Den lame mannen (Mark 2:1-12) är, enligt hl Gregorios Palamas, "var och en som är beroende av sinnlig njutning har en paralyserad själ, och ligger sjuk på vällustens säng med dess bedrägliga behag.” Men vid insikten om sitt predikament ropar han på fyra vänner som bär honom till Jesus. Dessa fyra vänner är (1) självrannsakan, (2) syndabekännelse, (3) omvändelse och (4) bön till Gud. Genom dem förs han inför Jesus och kan bli botad.

Stora fastan närmar sig. Vi har fått lära oss om den nödvändiga ödmjukheten, omvändelsen, kärleken under förfastan. Idag ger oss Herren en snabb repetition (Matt 6:1-13). Men dessutom uppmuntrar oss aposteln Paulus med mycket goda råd hur vi ska hjälpa varandra: "om någon ändå skulle ertappas med en överträdelse, så ska ni som är andliga hjälpa en sådan till rätta i en anda av mildhet. Men se till att inte också du själv blir frestad. Bär varandras bördor, och uppfyll på så sätt Kristi lag" (Gal 6:1-2). Låt oss ta fasta på allt detta inför den stundande fastan!

Fader Antonios Bitar predikar (på engelska) utifrån texten om Yttersta domen (Matt 25:31-46). Vår kristna tro måste ta sig uttryck i kärlek, så att vi kan stå med de "får" som tjänat Kristus i sin nästa, i sin granne, i "en av dessa mina minsta bröder."

Huvudpersonen i liknelsen om den förlorade sonen är Fadern (Luk 15:11-32). Han överträffar alla mänskliga förväntningar på kärlek och förlåtelse! Han möter inte den botfärdige sonen som en chef eller paneldomare, utan just som en kärleksfull far. I denna predikan får vi en stark påminnelse om detta faktum.

Publikanen och fariséen (Luk 18:10-14) uppvisar två slags bön: den ena är självupptagen och vittnar om en falsk andlighet, men den andra uppvisar en andlig friskhet och sund sorg över sitt eget och världens eländiga tillstånd. Fader Eusebios Vittis (+2009) har skrivit mycket insiktsfullt om detta, vilket utgör grund för denna söndags predikan.

I lördagens evangelium (Luk 20:46-21:4) talar Jesus om hycklande fariséer och om en fattig men rättfärdig änka. Vad gör det religiösa hyckleriet med kyrkans gemenskap, utöver dess förödande konsekvenser för den som sysslar med hyckleriet? Jo, det sprider missmod och hopplöshet. Men vad kan då änkan med sina två kopparslantar lära oss? Jo, att var och en genom att frambära sig själva som offer till Gud, kan bereda en plats för honom i sitt hjärta. Det är hoppfullt!

Liknelsen om talenterna, som är dagens evangelieläsning (Matt 25:14-30), handlar om den yttersta domen. En talent är ett antikt mynt, men har kommit att få betydelsen av gåvor och förmågor i allmänhet. Att förvalta sina talenter väl förutsätter att man är fri; att man investerar dem; att det finns en marknad och att man därmed tar vissa risker.  Kristina är döpta, och därmed fria i Kristus. Kristna kan investera sina talenter på en mångfald olika sätt. Kristna har en marknad, eftersom Djävulens planekonomi skapat en enorm efterfrågan på dygd. Kristna tar också risker, eftersom Djävulen - som vill att alla ska vara jämlika i lidelser och synd - alltid motarbetar den som vill excellera i dygden.

Sackeus liv är en hoppfull berättelse (Luk 19:1-10). Han var en stor syndare som omvände sig i mötet med Jesus. Folk ansåg inte honom värdig, men det gjorde Gud som känner vad som försiggår i människors hjärtan. Särskild intressant är karaktären på Sackeus omvändelse: den får direkt konsekvens i handling enligt Guds vilja.

I dagens epistel (1 Tim 1:15-17) säger Paulus att han är "den störste av syndare". Det är också med de orden vi ber inför nattvarden. Paradoxalt nog är dessa ord hoppfulla, men frågan är hur? Fader Mikael predikar om syndamedvetenhetens hoppfullhet när den är förankrad i ödmjukhet, och om risken med att alltid skylla på andra och annat för de synder man givit sitt medgivande till i sitt eget hjärta!

Vart ska du bära fram ditt tacksägelseoffer? I templet i Jerusalem? Templet på berget Geressim? Andra slags tempel i andra tider? Jesus botar de tio spetälska (Luk 17:12-19), en bild för hans botande av människans synd. En återvänder för att tacka och tillbe honom i ande och sanning. Hur kan vi ta efter denne botade samarit i vår tid?

Predikan från lördagens liturgi handlade om när Kristus frestas i öknen (Matt 4:1-11). Här finns två teman som predikan handlar om: hur Kristus lyckas där den gamle Adam misslyckas, samt hur dopet inte är slutmål utan startskott för vägen mot korset - för Kristus och för oss.

På Teofanias fest, Kristi dop (Matt 3:13-17), sjunger Kyrkan: "Herre, då du döptes i Jordan uppenbarades att vi ska tillbe Treenigheten". Hur kan Gud vara ett väsen och tre personer, och vad spelar det för roll för vår tro och dess praktiska konsekvenser? Om detta handlar dagens predikan.

På juldagen får vi Guds gåva till oss, Gud Sonen inkarnerad och född som människa av Jungfru Maria. Det är julklappen över alla julklappar! Men vad kan vi ge Gud som gåva?

Tre gånger botar Jesus någon på en sabbat i evangelierna. I dagens evangelium (Luk 14:1-11) botar han en man som led av vatten i kroppen. Men varför gör han det? Det är för att lära oss att yttre laglydnad inte tjänar oss något till, men inre förvandling med Kristus som förebild.