Kristi Uppståndelses Ortodoxa Församling

Grunden till allt kristet liv är bönen. Genom bönen lär vi oss att älska, och får ta emot Guds kärlek. Bönen är också vår offergåva till Gud. I dagens evangelium visar Jesus vikten av bön (Mark 1:35-44). Genom bönen kan vi alltid göra våra hjärtan till ett bönens altare, och genom bönen "blir vi som vi umgås", nämligen gudomliggjorda. Men om vi flyr bönen blir vi tvärtom, icke-människor.

På den första söndagen i Stora fastan, kallad ortodoxins seger, firar vi ikonernas plats i Kyrkan som insegel på den rätta och livgivande tron. I alla tider har Kyrkan tagit strid mot falsk lära, sk. heresi. Den onde reser upp samla gamla heresier även i vår tid, fast med nya namn och i ny skepnad. Därför kan vi glädja oss åt att Ortodoxa Kyrkan, med Guds hjälp och nåd, bevarat den sanna tron intakt.

Denna förlåtelsens söndag hör vi Herrens bud: "om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser" (Matt 6:14-21). Förlåtelsen är fundamental för alla kristna, men också svår. Därför ger Herren oss vägar och hjälpmedel att kunna förlåta. Och den som tillägnar sig denna hjälp blir en Guds rikes medarbetare här på jorden.

I alla tider av oro har människor lockats att tro att sista tiden är inne. År 536 e.Kr. har av historiker betraktats som "mänsklighetens värsta år" av en rad olika orsaker, inklusive vulkanutbrott och pest. Även då trodde man att apokalypsen var här, och heretiska teologer försökte argumentera för det. Då trädde den ortodoxe biskopen Andreas av Caesarea fram och förkunnade: "Sista tiden är inte inne. Men sista tiden är samtidigt snart inne för var och en av oss, då ingen av oss vet när vi ska dö. Jesus förblir Herre över sin skapelse, även apokalypsen. Lev på ett sådant sätt att du är redo att möta honom vid din egen hädanfärd."

Den förlorade sonens söndag ger oss evangeliet i kortformat (Luk 15:11-32). Sonen är människan på jakt efter mening och frid utanför Gud Faderns hus. Men den mening hon tycker sig finna i världen är falsk, och sviker när det verkligen gäller. Dock kan den förlorade människan åter minnas sitt hemland hos Gud och återvända dit. När hon då kommer till Faderns hus, som är Kyrkan, blir hon mottagen, omfamnad och upprättad som det Guds barn hon är.

Jesus liknelse om publikanen/tullindrivaren och fariséen i templet (Luk 18:10-14) handlar om ödmjukhet i kontrast till självrättfärdighet och självbedrägeri. I denna predikan undersöker fader Mikael bl.a. de bakomliggande faktorerna till att en människa framhåller sig själv på andras bekostnad och bedrar sig själv. Vidare också varför publikanen är rättfärdig enligt Herren.

Vi firar Kristi frambärandet i templet, också känt som Herrens möte (Luk 2:22-40). I denna predikan förklarar fader Mikael dess historiska innebörd; dess typologiska betydelse; hur den aktualiseras för oss under liturgin; samt personligen i vårt hjärta. Genom dessa fyra lager aktualiseras högtiden för oss idag.

Denna lördags evangelieläsning (Joh 10:9-16) handlar om Jesus som är den gode Herden. I texten säger Jesus att han har kommit för att "ge liv, ja, liv i överflöd." Det är ju underbart, men ibland upplever vi inte vår kristna tro riktigt på det sättet. Det kan tyckas handla mer om plikt, osäkerhet, prestationsångest och rent utav yta! Då har något gått fel. Då har vår blick lämnat den gode Herden och hamnat på oss själva. Men Kristus hjälper oss se på honom igen, i hans Kyrka.

Av de tio spetälska som blir botade av Kristus (Luk 17:12-19) är det bara en som vänder tillbaka och tackar och prisar Gud för hans välsignelse och gåva. Vad kan det lära oss om tacksamhet, och vad lär helige Isak Syriern om den välsignelsens kedja som är tacksamhetens följd? Fader Mikael predikar om detta.

”Omvänd er, ty himmelriket är nu här” (Matt 4:12-17). Vad är himmelriket och Guds rike egentligen? Och varför går det alltid åt skogen när människor försöker skapa ett jordiskt himmelrike utan Gud? Om detta predikar fader Mikael denna söndag.

Omvändelse är början av det kristna livet, den är mitten av det kristna livet, och den är slutet av det kristna livet. Omvändelsen är vår resekamrat genom hela vårt kristna liv, fram till dess vi vilar i vår kista. Det är inte alls något dystert resesällskap. Tvärtom, den som bekantar sig med omvändelsen märker snart att den är ett sanningsvittne, en säker vägvisare, en god och trogen vän som tar fram det bästa ur dig.

Julen är en glädjens högtid. Genom att ta en närmare titt på Juldagens kontakion får vi svar på varför det är en glädjens högtid.

Söndagen före jul får vi höra om Jesu släkt (Matt 1:1-25). Det är en lång rad namn som kanske inte säger gemene man särskilt mycket, men när man tittar närmare på dem märker man att Gud arbetar med de människor som står till buds för att utverka människornas frälsning. Det är hoppfullt för oss idag!

För många moderna läsare är Gamla testamentet svårt att förstå, men faktum är att Kristus skymtar fram på varje sida. Vi firar Kristi förfäder inför jul, och det gr vi av två skäl: 1.) de var trogna Gud trots sina tillkortakommanden och synder, och 2.) de är typologiska förebilder för Kristus själv på olika sätt.

Jesus väcker ofta ont blod hos de judiska ledarskapet just vad gäller sabbaten. Så även i denna söndags evangelieläsning (13:10-17). Vad är sabbaten egentligen, och varför blir folk så arga på Jesus när han går emot deras ytliga föreställningar om den? Sabbat är Guds vilande på sin tron och hans herravälde i skapelsen, ett herravälde som de heliga kommer att få dela.

Den blinde mannen utanför Jeriko (Luk 18:35-43) är en bild för människan. Livet i denna värld gör oss blinda för vår Skapare och Gud. Denna världens furste gör allt för att vi ska glömma bort Gud och vårt himmelska hemland. Men så som Jesus botade synen hos den blinde mannen, så kan han också bota vår syn idag. Fader Mikael ger tre exempel på hur vi kan se Gud idag, 1) i vår medmänniska, 2) i eukaristin, och 3) i den sanna teologin.

Vad säger den rike ynglingens fråga om hans förhållande till tron och till Gud: "Vad skall jag göra för att få evigt liv?" (Luk 18:18-27) Frågan är densamma som "Hur ska jag göra för att undgå straff?" Denne rike yngling har följt sin religion sedan barnsben, men inte odlat en kärlek till Gud. Det andliga barn som vet att hon är älskad av sin himmelske fader frågar inte efter hur man undslipper straff, utan hur man kan nå gemenskap med Gud. Det är barnets önskan och fråga.

Vi påverkas av diverse falska gudsbilder. Till exempel Gud som obrydd om sin skapelse; Gud som en vred feodalherre; Gud som maktlös. De har väldigt lite att göra med Kyrkans förkunnelse av Gud som den ende människoälskande. I lördagens evangelieläsning (Matt 9:9-13) får vi ett av många exempel på att Gud verkligen älskar människorna, att han inte vill se någon gå förlorad, och att han är mäktug att göra allt för att frälsa oss. Frågan är nu om vi inser vår andliga sjukdom och säker oss till Läkaren? Eller om vi anser oss rättfärdiga och därmed inte i behov av vård? Jesus säger: "jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare till omvändelse."

Denna söndags läsning är liknelsen om den barmhärtige samariten (Luk 10:25-37). I den läser vi om hur en man, en bild för mänskligheten, på sin vandring blir slagen och misshandlad av rövare. Rövarna är en bild för demonerna som misshandlar oss människor. Bland de slag som når oss är förtvivlan, som fullkomligt ödelägger bönen och det andliga livet. Men en god samarier, Kristus själv, kommer för att läka människan. Eftersom vi också hade dop denna liturgi läste vi dopevangeliet (Matt 28:16-20). Där förklarar Jesus att han har segrat och därför fått all makt i himmelen och på jorden. Det betyder att demonernas misshandel blir omintetgjord i tacksamheten och frimodigheten över Kristi seger. Den blir man i sin tur delaktig av i Kyrkans liv.

Den rike mannen (Luk 16:19-31) döljer sin mänsklighet bakom en mask: rikedomens och festandets mask. Fariséerna döljer sig bakom det fromma hyckleriets mask. Dessa masker hindrar dem från att skåda Kristus som är sanningen, dels i deras mitt, dels i den fattige vid deras port. Men vid dödens inträde visar det sig vem som döljer sig bakom masken, och därmed huruvida man är en sann människa eller inte.