Publicerat

"Den stora upplösningen: Vem är journalist när journalismen vittrar bort? Och varför?" Det är rubriken på ett av tre kapitel i Simo:s senaste skrift "Vad väntar runt hörnet - om journalistrollens kris och förändring", som kapitlet beskrivs på bokomslaget. Författare är Anders Mildner - känd nätdebattör och frilansjournalist. Och hans inlägg om journalistrollen skapar nu het debatt, åtminstone på nätet. Men vad är det egentligen Anders Mildner säger? Minskar eller ökar behovet av journalister? Och vem är egentligen journalist? Stiftelsen för mediestudiers (Simos) skrift kom ut före jul. Viss irritation under en debatt på JMG i Stockholm... Men det var först under en diskussion om journalistrollen på JMK i Stockholm (Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms universitet) för ett par veckor som det uppstod viss irritation  mellan paneldeltagare, studenter och lärare.  ...följs nu upp av många inlägg på nätet   Anders Mildner var inbjuden som huvudtalare. Och det var hans inlägg

Hur ser man inom Utrikesförvaltningen på kritiken mot det man gjort och gör i fallet med fängslade Dawit Isaak? Till exempel på kritiken mot den tysta diplomatin? Det har ett par exileritreaner bett oss försöka få besked om efter att ha hört Kwame Toure i . Hör också Johannes Ekman om en sorts omvänd åldersrasism mot det vi talade om förra veckan. Ekman retar upp sig på det han kallar "Pubertets-tv". Det var den 27 november 2010 som Kwame Toure, som han kallar sig när han talar i radio, föreslog helt nya grepp för att få Dawit Isaak fri. Och Toure, som är utbildad antropolog i Lund, får nu medhåll av Sven som vi benämner honom för att han ska kunna fortsätta att vistas på Afrikas horn. Svensk med störst erfarenhet av Eritrea?  Sven är född i Etiopien och har tillbringat en stor del av sitt liv i Etiopen och Eritrea. Kanske är han den svensk som har störst erfarenhet av länderna? -Hade UD förstått lite mer av den historiska bakgrunden och satt sig in i hur regimerna fungerar i de båda länderna, har falle

Det finns det en ålderssegregation i press, radio och tv som gör att våra yngsta samhällsmedborgare stängs ute! Det hävdar Ylva Mårtens - radioproducent på Sveriges Radio som bland annat gör programmet Barnen i P1 och länge intresserat sig för frågan. -En knapp miljon svenskar är mellan 9 och 19 år. Men de räknas knappt, säger Ylva Mårtens. Tillfrågas sällan som individer Och tittar man i dagstidningarna eller följer de vanliga programmen i radio och tv kanske det ligger något i detta? Det är sällan våra yngre medborgare får samma utrymme och tillfrågas på samma sätt som de lite äldre.  Detta gäller tyvärr också i P1, ansåg Ylva Mårtens i debattartikeln i tidningen Journalisten häromdagen.  Svårt att komma i kontakt med barn och unga? För något år sedan sa avgående PO, Allmänhetens pressombudsman Yrsa Stenius, att medierna måste ha föräldrarnas tillstånd innan de pratar med unga under 18 år. Allt enligt föräldrabalken. Men måste man verkligen har föräldrarnas tillstånd? I många kommuner får skolelevernas

Europarådet och dess utredare, svensken Morgon Johansson (S), krävde i tisdags att journalisternas urholkade källskydd ska förbättras bland annat genom nya lagar. Samtidigt kräver ungefär samma politiker i EU att alla länder ska genomföra det så kallade datalagringsdirektivet, som allvarligt försämrar källskyddet. I torsdags anordnade därför journalistförbundet en demonstration utanför riksdagshuset. Men Morgan Johansson tror att det är ganska riskfritt att införa datalagringen.  Till för att stoppa grov brottslighet -Det behövs för att polis ska kunna stoppa grov brottslighet! anser Johansson. -Och det är ännu inte bestämt vilka som ska kunna komma åt informationen och vilka brott det ska gälla. Med hårda krav här är det små risker för källskyddet. Ledde protesterna mot datadirektivet I tisdags berömde journalistförbundets vice ordförande Arne König Europarådets parlamentariska församling på plats i Strasbourg i Frankrike för försöken att förbättra källskyddet. I torsdags ledde han protesterna mot datala

Helt utan debatt har Sverige och EU gått med på att digitalisera Sveriges och Europas biografer till den standard som den amerikanska filmindustrin bestämt: 2K. Därför riskerar många mindre biografer, som nyligen digitaliserats med lika bra teknik, att stängas. De har inte råd att byta utrustning en gång till. -En groteskt situation, säger Ulf Berggren på Bio Scala i Båstad, som också driver årliga Lilla Filmfestivalen. -Biografägarna riskerar samtidigt ständiga uppgraderingar av sin utrustning. Och ingen protesterar, varnar Ulf Berggren. Frågan är varför alla länder finner sig i den ekonomiskt hårt pressade amerikanska filmindustrins direktiv? Strukturomvandlingsstöd till USA:s filmindustri  Och inte nog med att Hollywood på det här sättet får ett enormt strukturomvandlingsstöd från resten av världen, den påtvingade digitaliseringen innebär dessutom en sorts teknikmonopol. -Jag kan inte köpa den norska projektor jag vill ha. Företaget får inte licens, trots att deras teknik är bättre, berättar Ulf Berggre

Bonnierägda SF Bio är Sveriges helt dominerande biografägare. Tillsammans med hälftenägda Svenska Bio avgör företaget vilka filmer vi ska se. Och inte se. Resultat hittills: Vi får mest se publiksäkra amerikanska filmer, även om det ges alternativ ibland - av SF Bio, men framför allt tack vare Folkets bio och Folkets Hus och Parker. Men utanför de större städerna riskerar många av de biografer som trots allt finns kvar att försvinna. Så hur kan man garantera kulturell mångfald och geografisk rättvisa på filmområdet i framtiden? Publicerat fortsätter diskussionen om den svenska filmpolitiken. Vi har bjudit in Gunnar Bergdahl, kulturchef på Helsingborgs Dagblad, som i höstas i en artikelserie slog larm om situationen, inte minst i i Helsingborg där SF Bio tills nyligen hade en marknadsandel på 100 procent. Tidigare Sveriges sämsta filmstad "Sveriges absolut sämsta biostad i relation till sin storlek", skrev Bergdahl, som har lång erfarenhet av film. Under lång tid var han ansvarig för Göteborgs Filmfestival,

-Biografägarna, bredbandbolagen och televisionen dikterar framtidens filmpolitik och ingår filmavtal. -Filmskaparna lämnas som vanligt helt utanför. Och filmjournalisterna klarar inte av att granska och rapportera om problemen! Ungefär så resonerar Jan Lindqvist - filmregissör och producent i Stockholm. Jan Lindqvist anser att de biografägande riksdagspartierna under allt för många år haft för stor makt över svensk film. Och att filmjournalisterna inte lyckas reda ut eller ens intresserar sig för den snåriga filmpolitiken. Glömmer medierna utanför Stockholm? -Jag förstår på sitt sätt att journalisterna inte klarar av eller kanske inte ens vill försöka reda ut läget för svensk film. Allt är oerhört invecklat, säger Lindqvist. -Fast han följer antaligen inte tidningarna utanför Stockholm, kontrar filmskribenten Ingela Brovik, som vi låter kommentera Lindqvists kritik.  Senaste utredningen föll inte biografägarna i smaken Bovik hänvisar framför allt till Helsingborgs Dagblad som ganska nyligen granskat prob

Så här på årets första dag kan det kanske vara lämpligt att försöka bli lite mer kritiskt tänkande? Att lära oss genomskåda överdrifter, lögner och halvsanningar? I så fall kan vi rekommendera en titt i "Skeptikerskolan - handbok i kritiskt tänkande", som skrivits av två bloggare med mera vid namn Andreas Anundi och CJ Åkerberg. -Det är naturligtvis inte meningen att man ska vara skeptisk till allt och alla. Men det kan vara nyttigt att ha en liten röst inom sig som undrar "är det här rimligt, finns det skäl att tvivla på det som sägs, vem säger det och varför? Ungefär så råder de båda "instruktörerna" oss att fungera. Vi bombarderas av information  Och ingen kan väl förneka att vi hela tiden bombarderas av information. Det kan vara från allt från debattörer till reklambyrårer som genom mediernas hjälp försöker styra våra val. Det är svårt att veta vem i det ständigt ökande bruset som är den verkliga avsändare. Åsikter presenteras ofta som fakta - också i radio   Enkla lösningar, fantastiska erbjudanden oc

Fälldins hemliga hemorrojder och Telubaffären, Victorias groda och Nigeriabedragaren - Expressenreportern Ingvar Hedlund har i 45 år blandat lite större avslöjanden med mer flitigt förekommande "lattjo-journalistik", som han kallar den. Om detta kan man man läsa i Hedlunds uppdaterade bok "Tabloism", en högst annorlunda form av murvelmemoarer. Boken innehåller ett stort antal korta storysar som kanske mest kan liknas vid en vild galopp genom samtidshistorien. Eller ska vi säga genom Ingvar Hedlunds 36-åriga Expressenhistoria? Viss stjärnstatus trots hög journalistålder? -Jag älskar mitt jobb och tänker fortsätta i 36 år till, säger Hedlund, som tar emot i det helt egna lilla rummet på fjärde våningen i DN/Expressen-skrapan i Marieberg. Eget rum tyder på att han fortfarande röner viss uppskattning även hos ledningen, trots sina många år i branschen. Sveriges genom tiderna mest PO-anmälde reporter  De flesta journalister över 60 år brukar annars fasas ut på ett eller annat sätt. Och på Expressen sitter nästan

-Norska lokaltidningar går fortsatt utmärkt. Det är mest kvällstidningarna som märkt av finanskrisen. Och det finns flera förklaringar till vår fortsatta mediemångfald. Även presstödet och lagarna mot mediekoncentration spelar in. Det säger Rune Ottosen - medieprofessor vid högskolan i Oslo. Hör också Urban Hamid om hur Sverige slänger ut journalister som riskerar förföljelse och död i sina hemländer. Den här veckan diskuterar Publicerat i P1 läget för dagstidningarna i Norge med Rune Ottosen och Nils Öy, ordförande i Norsk Redaktörförening. Båda ligger dessutom, tillsammans med ett 30-tal andra, bakom mastodontverket "Norsk presses historie 1660-2010", som efter den svenska förebilden "Den svenska pressens historia" nu ligger klart. (Den svenska utgåvan finns nu för övrigt i en förkortad engelsk version.) Det norska presstödet har hjälpt  Ett orosmoment som kan slå mot några av dagstidningarna är möjligen de förändringar som just nu diskuteras av det norska presstödet. I Norge finns dessutom en stark A-p

För några år sedan var islänningarna världens mest tidningsläsande folk. De flesta hushåll fick tre dagstidningar i brevlådan varje morgon. I dag är situationen totalt annorlunda. Islands tidigare stolthet "Morgunbladid", "Morgontidningen" hade tidigare högst hushålltäckning i världen. Nu har upplagan rasat och konkurrenterna dött. En sak är säker: det handlar inte bara om Internets utbredning och bankkrisen att de 300 000 islänningarna totalt har ändrat sina läsvanor. Sex rikstäckande tidningar blev två Och att de sex rikstäckande tidningarna blivit två, varav endast en är prenumererad. Publicerat träffar medieprofessor Thorbjörn Broddason på universitetet i Reykjavik. Skötte Nordens Hus i Reykjavik Där finns också hans kollega Lars-Åke Engblom från högskolan i Jönköping, som även han har bred erfarenhet av mediesituationen i Island. Engblom har bland annat varit föreståndare för Nordens Hus i Reykjavik och har följt medierna där sedan dess. Kontroversiell ny chefredaktör sänkte upplagan Kommer Sverige a

Hur kommer framtidens mediesamhälle att ta sig ut? Är det till exempel amerikanska Apples Steve Jobs som avgör om vi ska få lyssna på Sveriges Radio via hans mobiler? Och var hamnar de så kallade sociala medierna? Det undrar Sveriges Radios vd-par Cilla Benkö och Mats Svegfors i webboken "Journalistik 3.0" med underrubriken "Medieormen ömsar skinn". De ger också en del svar, men hoppas att läsare, lyssnare, tittare och användare ska hjälpa till med resten genom att skriva i webboken på . -Det händer så mycket nu när det gäller konkurrens, utbud och publikens vanor, att de traditionella medierna måste ömsa skinn om de ska hänga med, tror Cilla Benkö. Och Mats Svegfors som tidigare inte känt något direkt hot, i varje fall inte från de sociala medierna, har nu ändrat inställning. Handlar också om framtidens demokrati -Det är komplext, kräver så djup kunskap inom så många olika områden innan man ens kan göra en kvalificerad gissning om framtiden. -Det handlar också om hur vi bygger framtidens demokrati, säger

-De tongivande medierna granskar inte mobilföretagen och forskarnas resultat kritiskt, utan fungerar mer som deras pr-apparat. Det hävdar journalisten Mona Nilsson, som skrivit boken "Mobiltelefonins hälsorisker". Hör också exileritreanen och antropologen Kwame Toure som säger att det måste till helt nya grepp om Dawit Isaak ska ha en chans att bli frisläppt. -Dawit Isaak sitter inte fängslad för att han är en farlig medborgare. Det är istället regimens sätt att djävlas med västländerna och tala om vem som bestämmer, säger Toure. Enligt Mona Nilsson, som länge fördjupat sig i mobiltelefontekniken, mörkläggs riskerna för hjärntumörer och andra skador både av industrin och myndigheterna. Och de svenska massmedierna gör, till skillnad från medier i andra länder, inte längre sitt jobb, anser hon. Och ger flera exempel. Svenska folket invaggas i falsk trygghet? -Medierna har de senaste två åren fungerat som megafoner åt mobilindustrin. Svenskarna folket har blivit fullständigt fullproppat med budskapet att mobil

Migrationsverket och Migrationsdomstolen har bestämt att journaliststudenten vid JMK i Stockholm, Anwar Hossain, ska utvisas trots att han riskerar dödsstraff i hemlandet Bangladesh där han fungerat som journalist. -Det är groteskt att behandla honom så här. Det strider dessutom helt mot svensk lag att utvisa någon som riskerar en dödsdom, säger hans advokat Simon Andersson. Samma säger Internationella Journalistfederationens Arne König. Och konstaterar samtidigt att antalet journalister som tvingas lämna sina hemländer bara ökar. Hör också Johannes Ekman som funderar över äkta avslöjanden och skenavslöjanden. Anwar Hossain kom till Sverige för sex år sedan, eftersom han inte längre kunde arbeta som regimkritisk journalist i Bangladesh och skriva om den omfattande korruptionen där. Han hotades och trakasserades på olika sätt och blev senare också skjuten i benet. Rapporterar om de utomrättsliga avrättningarna I Sverige har han studerat vid Uppsala universitet och nu vid JMK, Institutionen för jounalistik

-SVT måste inrikta sig på samhälls- kultur- och barnprogram! Och lägga mindre kraft och resurser på underhållning och sport. Det säger nu Christina Jutterström, som när hon var vd för Sveriges Television kämpade hårt för att behålla just det breda utbudet. -SVT måste självt våga föra debatten om public service inriktning. Och inte vänta på att politikerna snävar in uppdraget, säger Christina Jutterström. Unga halvan tvingar SVT att tänka nytt? Hon tror nämligen inte att SVT kommer att ha råd att satsa på framför allt dyra sportsändningar i framtiden. Speciellt som regeringen aviserat att den kommer att stoppa sponsorintäkterna. Dessutom sviker fler och fler av den unga halvan av befolkningen SVT. I det läget måste public service tänka nytt, anser hon. Ett centralt public service-utbud för hela Europa Och föreslår också att EBU, den Europeiska Radiounionen, inrättar ett speciellt "Public service-hjul" med program från alla public service-kanaler i Europa. Den förre SVT-chefen la fram sin nya syn på utbudet v

-Yttrandefriheten på offentliga arbetsplatser är numera inte större än på privata, trots att lagen säger något helt annat. Förr kunde man vända sig till sin chef, nu är det enda säkra om man vill framföra kritik att rikta sig anonymt till massmedierna. Det säger Lennart Lundquist, statsvetarprofessor i Lund, som specialiserat sig på demokratifrågor, inte minst på våra arbetsplatser. -Straff på ett års fängelse för det kommunalråd eller den universitetsrektor som bryter mot lagen skulle möjligen kunna ändra den dystra situationen. Lennart Lundquist höll häromdagen ett anförande vid Lunds universitetet, anordnat av förbundet  , under rubriken "Slutet på yttrandefriheten (och demokratin)". Framförde kritik mot nedskärningar Utgångspunkt var det så kallade fallet Ulfur Arnason - internationellt känd genetikprofessor i Lund, vars telefon och e-post omedelbart stängdes av i juni 2009 när det blev känt att han i ett brev till rektor vid Lunds universitet framförde kritiska synpunkter på en föreslagen nedskärning.

Måste det vara så många repriser i radion? Varför svärs det så mycket? Är det helt omöjligt att sända P1 på natten? Är radion alltför ofta maktens megafon? Överlever radion bland framtidens medier? Frågorna är många till Sveriges Radios programdirektör Björn Löfdahl som idag svarar på frågor till Lyssnarkontakt i Publicerat. I en betydligt längre, oklippt intervju här på webben, hinner han dessutom svara på betydligt fler av de frågor som strömmat in till Lyssnarkontakt. Frågan är också om fallet Dawit Isaak blir en ny Raoul Wallenberg-parallell? Lyssnarkontakt med Sveriges Radios olika redaktioner sker normalt via (adress till hemsidan: www.sverigesradio.se/p1/lyssnarkontakt och epost skickas till lyssnarkontakt@sr.se eller Lyssnarkontakt 21101 Malmö). Dit kan alla möjliga frågor ställas som rör själva programverksamheten, journalistiken och programmakeriet i Sveriges Radio. Chef över drygt 1200 anställda och 40 redaktioner Några gånger om året får lyssnarna också svar via etern i Publicerat. Den här gån

Ska journalistiska, litterära och konstnärliga yttranden ha ett bättre grundlagsskydd än andra? Eller ska yttranden från massmedieföretag särbehandlas? Eller kanske sådana yttranden som någon tydligt tar ansvar för? De frågorna vill justitierådet Göran Lambertz - ordförande i Yttrandefrihetskommittén - nu att vi ska diskutera runt om i Sverige de närmaste månaderna. Men två folkpartister i kommittén och fyra experter är precis som Publicerats redan tveksamma. Lambertz så kallade debattbetänkande, som lämnades över till justitieminister Beatrice Ask under fredagen, innehåller tre olika modeller för nya tryck- och yttrandefrihetslagar. Men slutresultatet kan också bli att vi behåller vår unika gamla grundlag med anor från 1766, som vi tog upp i Publicerat för två veckor sen. Ordentlig genomgång och diskussion om de olika förslagen Nu låter vi Göran Lambertz presentera och diskutera sina tre förslag. Och journalisten och yttrandefrihetsdebattören Anders R Olsson får ha korta synpunkter på de olika modellerna.

Det sägs att folk inte längre orkar läsa långa, genomarbetade artiklar. Därför är det omöjligt att starta tidskrifter med kostnadskrävande journalistik. Reportagemagasinen Offside och Filter, som ges ut av samma gäng, bevisar motsatsen. Tidningen Vi är ett annat exempel på att god journalistik på papper inte alls behöver vara en felsatsning. Publicerat har därför bjudit in chefredaktörerna för Filter och Vi för att höra hur de lyckats med det som alla förståsigpåarna trodde var omöjligt. Tioårsjubilerande fotbollsmagasin la grunden Filters chefredaktör Mattias Göransson startade tillsammans med kollegan Tobias Regnell fotbollstidskriften Offside, som fyller tio år i år och hunnit bli ett måste för många fotbollsintresserade. För snart tre år sen drog de dessutom igång "Filter - läsmagasinet för nyfikna", som det står i tidningshuvudet. Och även Filter verkar bli en god affär, trots satsningen på långa, djuplodande reportage.  Rika anor hjälpte inte tidning på fallrepet... För fem år sedan var tidningen Vi m

I år är det 200 år sedan vi fick 1810 års Tryckfrihetsförordning, som återknöt till den ursprungliga från 1766, världens äldsta. Men nu vill den andra regeringen i rad ändra våra grundlagar på området. -Svårt att undgå misstanken att det bakom deras strävanden ligger politiska ambitioner som ingen av dem vågat offentliggöra. Det tror journalisten Anders R Olsson i skriften "Tryckfriheten utmanad!". Publicerat har bjudit in honom och Olof Kleberg - tidigare chefredaktör för Västerbottens-Kuriren, nu redaktör för "Tryckfriheten utmanad - Om tryckfrihetens rötter och framtid" - till en diskussion om tryck- och yttrandefriheten förr och nu. Går det att "Förnya utan att förändra"? Men frågan är också hur det går i framtiden? För om ett par veckor lägger fram ett debattbetänkade som innehåller tre olika förslag till en ny lagstiftning. Våra rättigheter har redan naggats i kanten Redan idag har den unika svenska tryck- och yttrandefriheten naggats i kanten ordentligt. Mycket har med den nya tekniken och framför